¤ Tänndalen Siljeströms Fd 10:4 Rörosvägen.
 

På gården Funäsdalen 10, ”Berget”, belägen ungefär där man idag finner linbanestationen i Funäsdalen, bodde mot slutet av 1800-talet Anders Siljeström (d.ä.) med hustru Karin och barn. Som så ofta vid den här tiden var barnaskaran stor och det var inte problemfritt när man vid arvsskiften skulle ordna med något meningsfullt för barnen att bygga en framtid på. Här hade det blivit dags för gårdens bägge äldsta sönerna att röra på sig – Anders Petter och Lars Erik.

Trots att inget egentligen är klart, flyttar bägge två 1888, enligt kyrkboken, till Tänndalen och börjar där tillsammans ett mödosamt arbete  med att förvandla en av hemgårdens sätrar till en acceptabel fjällgård. Att man väljer just denna säter berodde säkert på att Tänndalens dalgång bara några årtionden tidigare äntligen fått en kärrväg så att det fanns möjligheter att vara åretruntboende där. 

Sätern i fråga hette ”Storrösta” och kom lagfartsmässigt att ligga under gården i Funäsdalen i ytterligare ett par år. Den skulle sen komma att bli Anders Petters arvslott, medan Lars Erik för sin del valde att emigrera till det stora landet i väst. Anders Petter Andersson Siljeström får lagfart som omfattar 1 trög, utfärdad  den 12 februari 1890 och den 17 september 1891 får han sen lagfart på ytterligare 1 trög mark.

Han blir på så sätt Tänndalens andra fasta bosättare. Först på plan var nämligen en f.d. norrman vid namn Mikael Pedersen, sedermera rätt och slätt kallad ”Tänndalsmiche”, som med hustru Sigrid och övriga familjen 1885 hade flyttat  till Tänndalen från ett arrendetorp i Ljusnedal.

Anders Petter berättar över 50 år senare för en journalist hur det var; ”Det var bara en liten fäbodvall här när jag kom hit, gräset som växte här kunde bara föda en halv ko, så det var att hugga i - röja mark och bryta sten”.                                                                                                                                                                         Storrösta - Siljeströms i Tänndalen 1902.

På Storrösta röjde och byggde man rejält från början, måhända inspirerad av Åslunds Högfjällssanatorium några kilometer längre väster ut, . Med i beräkningarna fanns ett sedan långt tillbaka känt faktum att forbönderna hade problem med ställen att ta in på när det blev dåligt väder (övernattningsmöjligheter) på sträckan Funäsdalen – Brekken. Något som i och för sig hade förbättrats när Lars Larsson och hans ättlingar bosatt sig vid Malmagen, liksom naturligtsvis Åslunds bygge. Men det var ändå fortsättnings-vis problem med de långa avstånden och områdets utsatta läge som kunde ställa till det rejält för dessa fjällviddernas betvingare.

Anders Petter byggde ett väl tilltaget bostadshus med många rum och ett rymligt stall, plus ”fjös” (ladugård) och uthus. Den Siljeströmska fjällgården blev på så sätt från början en replipunkt för forbönder. Här kunde de för 10 öre per person och natt få
mat, stallplats för sina hästar och tak över huvudet. Ett koncept, som, ska det visa sig, kommer att bli gårdens plattform och melodi långt in i framtiden. Visst ägnar han sig även åt boskapsskötsel, han hade som mest 10 nötkreatur och en häst, men det var uthyrningsverksamheten i olika former som han satsade på. 

Siljeströms pensionat växer fram och Anders bildar familj

På tre, fyra år växer gården fram, men liksom det inte var nog med detta så händer nu också andra viktiga saker i Anders liv. Den 11 januari 1891 blir han far till dottern Karolina och den 19 april samma år är det dags att rusta för bröllop, för övrigt bara två veckor efter att hans far gick ur tiden. Anders gifter sig med Anna Maria Estensson Ous, född i Os Norge och dotter till arrendatorn åt Engzelius på Malmagen 1,  Esten Estensson. Det var nog till och med ett dubbelbröllop för samma dag gifter sig Marias bror Johannes Estensson med Charlotta Pålsdotter. 

Den begynnande turismens tidevarv börjar med ingången i 1900-talet allt mer sätta sina avtryck i dalgången och området låter höra tala om sig. Fjellnes Högfjällssanatorium hade under 1890-talet kommit igång på allvar och den relativt nybildade Svenska Turistföreningen arbetar intensivt med att propagera för vår svenska fjällvärld. Ett arbete där man ägnar området i allmänhet, och det botaniskt rika Hamrafjället i synnerhet, en hel del uppmärksamhet. I detta färska 1900-tal börjar också jakt och fiske att locka ”turister” till området En ny grupp som söker efter ställen som kan erbjuda mat och husrum och därmed växer sig en marknad för helpension i olika former allt starkare.

Till Tänndalen och Siljeströms söker sig vid den här tiden inte minst norska ripjägare och fiskare. År 1907 finner Anders det för gott att ta steget fullt ut och satsa på den växande turist-marknaden. Han bygger därför sig och familjen en ny stuga (bilden) och inrättar det stora huset enbart för sina gäster – Siljeströms fäbod Storrösta har via Siljeströms fjällgård gått till att bli Siljeströms Pensionat.

Lorden och översten Douglas Wylde Stobart, London England

Redan med början under 1880-talet hade det, inte minst i den jämtländska fjällvärlden, vidare vuxit fram en sorts överklassturism – grosshandlarturismen kallad. Den svenska fjällvärlden hade blivit ett populärt resmål för en exklusiv skara engelsmän och skottar, välbärgade herrar som ville jaga ripa och fiska. En turism med grund i de omfattande engelska intressena i den norrländsk trävaruindustrin och med bruken i Huså Jämtland och vårt Ljusnedal, med sina omfattande affärskontakter som förmedlare. Ofta hyrde dessa herrar helt sonika hela stället för att med ensamrätt komma i besittning av de tillhörande jakt- och fiskerätterna.

Riktigt så långt kom det dock inte att gå när det Siljeströmska pensionatet kom i kontakt med denna form av turism. Det var i slutet av 1910- talet som den engelska lorden och översten Douglas Wylde Stobart på ett eller annat sätt funnit vägen till Tänndalen och där upptäckt det vackert belägna pensionatet. Huruvida han nyttjat dess tjänster innan Anders och lorden tecknade ett arrendekontrakt framgår egentligen inte, men är väl ändå något man får anta att han gjort.

Emellertid, 1910 skriver Stobart och Ander Siljeström ett arrendekontrakt för tiden 1910-1916.  Ett kontrakt som innebär att engelsmannen under perioden sista maj till första oktober varje år förfogar över ”det förnämsta boningshuset” med möbler, kakelugnar och andra effekter. Vidare att han har jakt och fiskerätt ”på allt land tillhörande egaren” och för detta betalar han en årlig arrendesumma om 250 kronor. Ett kontrakt som dock kom att förändras redan under hösten 1910. En förändring daterad den 13 september 1910 som innebar att Stobart för åren 1911 – 1916 ”fritt och oinskränkt” förfogade över mangårdsbyggnaden både vinter och sommar, samt att arrendesumman höjdes till  430 kronor per år.

Anders gård kom på mer än ett sätt att förändras under denna tid. Stobart låter t.ex. bygga om och inreda det stora huset i lite mer engelsk stil och bl.a. byggs huset på med en pampig, vacker och för den härjedalska fjällbygden ovanlig glasveranda (bilden 1934). Dessa arbeten sker med hjälp av hantverkare från bygden bl.a. nämns i sammanhanget namn som Klockervold och Erik Ström. Arbeten, byggnationer och åtgärder som efter kontraktstidens utgång tillfaller Anders och gården. Eller som Stobart uttrycker det i ett brev  ”.. kommer efter de sju årens slut att tillhöra er”.

Andra anteckningar berättar hur lorden med hjälp av en lejd trädgårdsmästare låter anlägga en trädgård och att han skaffar såväl hundar för jakt, som värphöns för att ha tillgång till kyckling och frukostägg. Hundar och höns som han lämnar kvar hos Anders och Maria. Men kanske är det ändå åtgärder för att främja jakten och fisket som Stobart sätter i första rummet.

              Siljeströms 1934 med sin fina glasveranda.                  

Uppe bakom Rödfjället, i Muggdalen, låter han bygga en jaktstuga och uppgifter talar även om en stuga på Storholmen i Lillsjön, som ligger i förlängningen av Tänndalssjön samt ytterligare en jaktstuga i Anådalen.
          
En anteckningsbok (bilden) efter Anders Siljeström avslöjar också ett annat intressant projekt som genomfördes under åren 1912 – 1913. Man spädde då på fiskbeståendet i Tänndalssjön rätt rejält eller med en inplantering av sammanlagt 10 000 rödingar och
7 960 öringar. Stobart stod för merparten av kostnaderna, men det gjordes även en insamling bland ortens bönder. Ett projekt som man kanske inte direkt väntar sig att finna där och då.

1:a världskriget, det stobartska efterspelet och nya gäster

Emellertid, det stobartska kontraktet skulle på grund av det världspolitiska läget inte komma att fullföljas. Med 1:a världskrigets utbrott i augusti 1914 fick den engelska översten avbryta sin årligen återkommande tillvaro i Tänndalen. Kontakterna mellan London och Tänndalen var nu under några år obefintliga. I London satt lorden kringskuren av händelserna och i Tänndalen satt Anders med ett kontrakt som gällde även för åren 1915 och 1916. Man kan utan större fantasi anta att det var en situation som präglades av många frågetecken och många svåra beslut. Beslut som inte bara var relaterade till kontraktstiden, för på pensionatet fanns ju också den engelska familjens bohag, som vid det här laget hunnit bli rätt så omfattande, plus höns och hundar.

 Allt eftersom tiden gick kom frågan vad man skulle göra med allt detta att bli allt mer angelägen. Förfrågningar om inkvartering och andra som ville arrendera pensionatet saknades inte, men vad man kan läsa ut av diverse korrespondens så var Anders hela tiden angelägen om att det hela skulle skötas på rätt sätt.

Den som slutligen kom att ta tag i problemen var pensionatets nästa arrendator Per Clarholm. Via korrespondens och egna kontakter i London lyckades Clarholm runt årsskiftet 1917/1918 få kontakt med Stobart. Han framlade till lorden ett förslag som gick ut på att han till skäligt pris skulle kunna överta inventarierna som fanns i Tänndalen. Stobart ställde sig positiv och föreslog i sin tur att man skulle utse Röroshandlaren Skancke som värderingsman. Efter det gick det hela sen ganska snabbt, Skancke var i Tänndalen och gjorde en värdering och efter diverse köpslående övertog Clarholm redan till sommaren 1918 de stobartska inventarierna.

Efterfrågan på helpension var vid den här tiden, som nämnts tidigare, väl etablerad. Inte minst om det, som hos Siljeströms, också fanns tillgång till jakt och fiskerättigheter. Bevarade brev berättar hur pensionatet bl.a. besöks av norska skeppsredare. Brev som också berättar att Anders redan inför sommaren 1918 sätter sitt namn under ett nytt mera omfattande arrendekontrakt, den här gången med värmlänningen Per Clarholm och hans hustru Elin. Ett kontrakt som i likhet med Stobarts omfattade hela villan samt jakt och fiske.

Per Clarholm, arbetade som överläkare på kirurgen vid Karlstad lasarett 1910-1928, vidare han var sakkunnig åt en rad olika instanser och emellanåt adjungerad ledamot av medicinalstyrelsen. Han var också kommun- och landstingspolitiker i Karlstad respektive Värmland, liksom ordförande i olika läkarföreningar och till vardags var han och hustrun bosatta på Alsters Herrgård, mera känt som Gustaf Frödings föräldrahem. Hustru Elin var för övrigt född Treffenberg och dotter till landshövdingen i Västerbotten och sedermera Kopparbergs län, Nils Curry Treffenberg.

Som så ofta när någon blivit betagen av den härjedalska naturen, så får det ”följder” och så blev det också för familjen Clarholm. Efter att ha arrenderat på Siljeströms några år bestämmer de sig nämligen för att skaffa ett eget sommarställe, en egen jaktvilla. 1922 sätts planerna i verket när man med en byggnad inköpt i Österdalen i Norge börjar bygga upp det som ska komma att bli Tänndalens Fjällgård.

Siljeströms telefonstation.

Redan under slutet av 1800-talet, med början 1892, byggdes rikstelefonnätet i området ut med bl.a. en linje från Hede, via Tännäs och Funäsdalen fram till Fjällnäs. Dock hade man redan tidigare, enligt vad Anders nämner i en artikel långt senare, haft en lokal telefonlinje med Norge.

Efterhand som det tillkom abonnenter så växte det fram telefonstationer och telefonväxlar, ute i byarna. 1913 var turen kommen till Tänndalen och där förläggs ”telegrafen” till Siljeströms med Anders som stationsföreståndare. En syssla som han kom att upprätthålla långt in på sin ålders höst. Själva hade man till pensionatet numret - Tänndalsbyn 13.

1920-tal och skolungdomar kommer till Tänndalen

Ingen kan ju påstå att Tänndalen ligger direkt centralt och att det skulle sälja sig självt, men på ett eller annat sätt upptäcktes det av nya grupper allt vad tiden led. Hur det kunde gå till när t.ex. skolungdomar för första gången vintertid kom till Siljeströms, ger Greta Adrian en målande beskrivning av i Nerikes Allehanda.

” En sommar i början av tjugotalet ”upptäckte” vi Siljeströms och den vita villan. Tanken att återvända dit på vårvintern med skolungdom väcktes och det dröjde inte länge förrän vi satte planerna i verket. Siljeström hade naturligtvis ingenting emot att ta emot örebroare, men han kunde faktiskt inte riktigt förstå  hur det skulle gå till för det fanns ingen väg (vintertid, red anm.) längre än till Funäsdalen och sen var det bara ”stygga” fjället.”

Hur det nu var med det så blev detta upptakten till ett inslag som för många år framöver skulle bli bestående. Skolungdomar från Örebro firade sitt sportlov i Tänndalen med Siljeströms ”vita villan” som huvudkvarter. Visst måste man i sammanhanget konstatera att det må ha varit alldeles extraordinära ”turister” som begav sig från Karolinska läroverket i Örebro upp till den härjedalska fjällvärlden. Efter en hel natts tågresa och sen femton mil i buss mötes ungdomarna i Funäsdalen av slädar. Slädar som emellertid bara tog deras bagage, själva hade de bara att spänna på sig skidorna och för egen maskin ta sig de sista två milen upp till pensionatet.

Denna form av turism tog emellertid efter hand allt mer fart och det dröjde inte länge förrän bussarna året om kunde ta sig ända fram även till hotellen i Tänndalens dalgång. Snart var det inte bara örebroare eller skolungdomar som på detta sätt tog sig hit utan det man i dagligt tal brukar kalla ”sällskapsresor” hade funnit en ny grupp resmål att saluföra. Researrangörer som Sydsvenska Dagbladet och Morgontidningen ordnade t.ex. ihop med Statens Järnvägar vintersportresor.
 
Siljeströms och Tänndalen nämns allt oftare i pressen som ett ställe där turisten får ett bemötande och en mat utöver det vanliga. Dessutom beskrivs det som ett område där man bjuder på en naturupplevelse av stort format, såväl vinter som sommar. Så skriver t.ex. signaturen G. Fjälltrapper efter ett besök i sommarfjället;

” Här mötes du av idel välvilja och uppriktig hjälpsamhet. Ett vackert karaktärsdrag för Härjedalens befolkning är att ingen ekonomisk beräknande vinst ligger bakom dess hjälpsamhet, därför är också i dubbelt måtto Härjedalens fjällbyar så värdefulla.”

Ett annat citat hämtar jag från signaturen Nixon i Sydsvenska Dagbladet, den här gången med en beskrivning av vad vintergästen kan vänta sig i naturväg;

” Skidterrängen i Västra Härjedalen är också utomordentlig. Från dalgångarna är det inte långt upp till trädgränsen och kalfjället ger möjlighet till långa löpor i måttligt brant terräng. Inte bara i Sverige utan också i Norge är det inte många platser vilka i så hög grad som Tänndalen äro ägnade att bli ett centrum för vintersport.”

 Ombyggnad och modernisering

Beslutet från 1907 att satsa som pensionat kom med åren att visa sig vara rätt, det hade gått bra. Väl framme i mitten av 1930-talet gällde det att följa upp detta beslut för om man ville fortsätta så måste man modernisera. Anders som ju började bli till åren kommen såg sig dock tvingad att låna upp en del för att klara av det. Men det gällde att hänga med i utvecklingen och att ge nästa generation något att bygga på. Framme vid 1936 var beslutet fattat och man satte man igång, pensionatet byggs ut och moderniseras.

Det blev elektricitet, varmt och kallt vatten på rummen, badrum och toaletter i korridorerna - en standard som vid den här tidpunkten inte var vanlig. En broschyr från tiden efter ombyggnaden, 1939, berätta att priset för helpension nu är uppe i 7 kronor om man vill ha enskilt rum och 6 kronor om man är beredd att dela rum, här beskrivs också pensionatet på följande sätt;

” Pensionatet är nyrenoverat och fyller nu alla anspråk. Gästrummen äro ljusa och trevliga med rinnande varmt och kallt vatten. Särskilda anordningar för torkning av gästernas kläder finnas. Solbalkonger åt väster och söder. Priserna äro synnerligen låga, bäddarna goda, kosten riklig och närande.”

1940 tal och “Tänndalskungen” går ur tiden.

Anders var inte bara till åren kommen han led också under många år reumatisk värk i sina ben och tog sig fram med hjälp av sina käppar. Men detta var nu inte något som påverkade hans humör och klaga var det inte ha varit tal om, om man får tro vittnesmålen.

Han läste mycket, var kunnig i mycket och han hade ordet i sin makt. Samtidigt var han vida känd för att inte krusa någon utan tvärtom för att han behandlade alla, hög som låg, på samma sätt. Ett annat av hans signum var att han sa du till alla, förmodligen av samma skäl som ovan. Säkrast fann man honom under många år vid telefonväxeln där han tyckte om att tillbringa sina dagar - ”där behövde han bara sträcka ut armen och ta luren för att vara i händelsernas centrum”, för att citera Greta Adrian från Örebro.

Den 19 april 1941 var det stor bemärkelsedag på ”panget”, Maria och Anders firade guldbröllop. Med tanke på alla människor som paret kommet i kontakt med under år inom turistnäringen plus alla vänner i bygden så var det säkert en hel del uppståndelse denna dag.

Nästan exakt fem år senare i månadsskiftet februari-mars 1946 var det en annan stämmning som dominerade. Det var sorgen dag, Anders Siljeström ”Tänndalskungen” gick ur tiden vid en ålder av 85 år. I många tidningar fanns man minnesrunor och eftermälen, från vännen P.W. Häger i Sveg kommer nedanstående hyllning;

Du okrönte konung i Tännäs rike,
i seghet och trohet det fanns ej din like,
du odlade vildmarken steg för steg,
av hårdfrusen fjällvidd blev bördig teg.
Ditt liv var ibland kanske sorger och smärta,
men frosten ej nådde ditt varma hjärta,
och vänner du fick ibland låg och hög
till mänskliga skranker du inte såg.
Du redde ditt bo i en bortglömd trakt,
du litade fullt på en högre makt.
När vintern idag liksom kramar ditt land
du vilar från oro och möda din hand.
Och här på din frostiga, kalla grav
vi tackar dig hjärtligt för allt du gav.
Du var stor i din ringhet, du konung av fjällen.
Sov ljuvligt och skönt på de soliga ställen.
Ditt minne skall leva för kommande år,
må sömnen bli ljuv, då du vila får!

-Vad hände sen:

Redan 1940 överlät Anders Petter Siljeström pensionatet på sin dotter Karolina och hennes man Gustaf Kristiansson. Bägge uppvuxna i Tänndalen med dess nybyggaranda och de vet vad livet här uppe handlar om. Följdriktigt så fortsätter de att driva rörelsen i samma anda som Anders och Maria gjort genom åren. 

Andra världskriget och tiden därefter.

1940-talet präglas naturligtvis till stor del av andra världskriget, inte minst i en gränstrakt som ju västra Härjedalen ändå är. De tyska nazisoldaterna fanns vid norska gränsen bara en dryg mil bort och Siljeströms liksom de flesta boendeanläggningarna i området hade under den här tiden inte så många turister men desto fler soldater bland sina ”gäster”.

Det var den 10 april 1940 som soldater från I 5:s andra bataljon och vissa delar från A4 marscherade upp i Västra Härjedalen för att besätta och försvara vårt lands gränser. Under åren fram till 1945 och krigsslutet händer det väl sen inte så mycket av dramatik för området del, om man undantar att det är ett livligt frekventerat flyktområde och att det den här vägen kom åtskilliga människor som flydde undan kriget och dess oerhörda fasor.
 
1950-tal privatbilismens genombrott.

Med privatbilismens genombrott i början av 1950-talet startar en näst intill gyllene period för fjällanläggningarna i allmänhet och för anläggningar i områden som västra Härjedalen i synnerhet med en allt stridare turistström. För de flesta som nu sökte sig hit så var det nya möjligheterna som den privata bilen, en förbättrad semesterlagstiftning och en stabilare familjeekonomi som var grundvalen.

Många var de som varit placerade här under kriget och nu vill dom se, uppleva och berätta om dessa upplevelser för sina nära och kära.

Siljeströms pensionat fick sin beskärda del av detta uppsving och hade under en   20-30 års period stor efterfrågan på sina bäddar och tjänster. I sammanhanget är det värt att påpeka att det uppsving vi talar om inte bara handlade om vinterturismen, som ju traditionellt var och är den stora säsongen i fjällen, utan under denna tid var tillströmningen väl så stor under sommar och höst.

Karolina och Gustaf, som alltså tog över rörelsen 1940, jobbar inte bara hårt för att klara den löpande verksamheten utan 1948 sätter de igång med en andra ut- och ombyggnaden av pensionatet. Det handlar en hel del om nödvändiga anpassningar till det regelverk som gäller för denna typ av verksamhet och som skärps undan för undan. Det handlar om personalutrymmen, det handlar om källarutrymmen och det handlar om säkerhetsmässiga åtgärder som att vissa utrymmen ska förses med flamskyddande material, det handlar om säkerställande av utrymningsvägar och annat i den stilen. Pensionatet har efter detta en kapacitet på 35 bäddar och i matsalen finns plats för 40 personer.

Tillsammans hinner paret också med att sätta två barn till världen Axel f. 1921 och Svea f. 1925, dessutom har Karolina dottern Anna f. 1912 sedan före äktenskapet. I kyrkböcker anges Annas fadern som okänd, medan ”Wagenius Nätverk” säger Svensson. Samtliga deltar i verksamheten där hemma på ett eller annat sätt. De bägge förstnämnda blir med åren populära färdledare medan Anna håller sig mera hemma och hjälper till.

Vad hände sen:

• Karolina dör 1969, 78 år gammal medan hennes Gustaf lever tills han blir 91 år och går ur tiden först 1983.
   
• Anna blir gift Wagenius och tillsammans med maken tar hon över på gård och pensionat.
   
• Axel – avled 1979 femtioåtta år gamla.
   
• Svea gifter sig med Putte Eriksson och tillsammans driver dom i många år Röstavallen, ett lite pensionat och hotell en bit längre upp i dalgången. Får sonen, Ulf f. 1948-12-01 d. 2008-12-15.

 Anna och Olof mer än fördubblar antal bäddar.

1969 är det dags för nästa värdpar att ta vid. Det är Anna som tillsammans med sin make Olof Wagenius köper pensionatet för en summa motsvarande taxeringsvärdet 85 000:-. Med övertagandet startar även detta värdpar en renovering av stället och genomför även en del förändring av verksamheten. Man lägger ner matserveringen och satsar helt på att erbjuda bäddar, något som är möjligt tack vare att det finns andra anläggningar i närheten som kan erbjuda mat.

1974 och 1975 fortsätter man så på det inslagna spåret med att i första hand tillhandahålla boende emn då med den stora skillnaden att man paralellt bygger ut bäddantalet i form av en stugby. Varje år står 4 nya, toppmoderna stugor klara att tas i bruk. På två år så mer än för- dubblar man på detta sätt anläggningens bäddantal. Från de 35 som tidigare fanns så kan man i åtta stugorna erbjuda ytterligare 40 bäddar till vintersäsongen 1975, totalt 75 bäddar. En investering på runt en halv miljon kronor som finansieras med en blandning av banklån och egen insats.

Vad hände sen:

* Anna avled 1979, sextiosex år gammal, efter att året innan lämnat över ansvaret för verksamhet till dottern Ylva.

* Olof lever fram till 1995.

* Dottern Ylva gifter sig med norrmannen och läraren Peter Sörgjerd och de tar över verksamheten.

 Ylva blir fjärde generationen att driva rörelsen.

Den första februari 1978 är det dags för nästa och därmed fjärde generationen att ta över på Siljeström. Alltså ytterligare en dotter som tar över, det börjar se ut som en tradition, Det är Annas dotter Ylva som tillsammans med sin man Peter Sörgjerd, bägge lärare, flyttar hem efter 10 år i Uppsala för att fortsätta driva rörelsen. Ylva jobbar på heltid i rörelsen, medan Peter fortsätter som lärare men nu i Funäsdalen.

Satsningen på stugor visar sig vara mycket positiv och det nya värdparet har inte kommit hem bara för att administrera något som redan finns, med i bagaget finns ytterligare planer för att utveckla verksamheten. Man vilar inte heller på hanen för redan till julen deras första år hemma, 1978, står den tredje etappen om 10 stugor klar att tas i bruk. Stugor som represen- terar ytterligare 50 bäddar så totalt förfogar då anläggningen därmed över 125 bäddar.

I övrigt förändrar man inte till att börja med verksamheten utan även i framgent har man ingen matservering, utan det är självhushåll som gäller. 1984 kommer dock maten åter upp på programmet, eller i varje fall delar av den, när man inför frukostservering.

Nästa sak man väljer att satsar på är att bygga en familjelift i backen bakom huvudbyggnaden, som öppnas till julen 1981 (bilden). 

Siljeströmsvallen

Gårdens säter eller kanske kan man säga ”sommarfjös” (sommarladugård) låg bara några hundra meter upp i fjällsluttningen, dalgångens norra sida. Många av gårdarna som låg uppe i detta område hade hade inga egentliga sätrar utan mer det man brukar kalla för ett ”sommarfjös”. Man flyttade helt enkelt boskapen till ett annat ”fjös” under sommarhalvåret och sparade på så sätt det bete och foder som växte runt omkring själva gården.

Siljeströmsvallen måste för övrigt ha varit lite utöver det vanliga, ”bustugan” användes nämligen för att inkvartera gäster när pensionatets sängplatser inte räckte till.  Inte minst under sportlovsveckorna var det mäkta populärt att bo uppe i sätern. Den låg vackert uppe i björkskogen och var under vintern ljuvligt inbäddad i den vita snön. Vägen upp till sätern kan ha varit lite arbetsam, men vägen ner var desto lättsammare.   .

Korta fakta:

Gårdsnamn: Siljeströms stugby.
Adress: Rörosvägen.
Ort: Tänndalen.

Tidigare gårdsnamn: Storrösta.
Tidigare beteckningar: Fd 10.
Tidigare ägare: Anders Siljeström, Anders Petter Siljeström, Karolina Siljeström, Anna o Olof Wagenius.
Storlek: 2 trög (1891), 159 ha.
Säter: Siljeströmsvallen, idag borta.

Källor:

• Gård och Säter Arkivets frågeformulär och uppgifter från Stig Staffansson.
• Jämtland/Härjedalens historia V.
• Siljeströms - Tänndalens äldsta turistanläggning/ Gunnel Ledin, Fjällnytt 1998.
• Siljeströms Pensionat/ Arthur Norberg, Funäsdalen med omnejd 2001.
• Kyrkoböcker och folkräkningen 1890.
• Sveriges dösbok 1901-2009/ Sveriges släktforskarförbund.
• Brev, handlingar, anteckningar och artiklar/ Siljeströms o projektets arkiv.
• Wagenius nätverk/ Monica Wagenius.
  
  Bilder Siljeströms, Gård och Säter Arkivets och Lasse Johanssons bildarkiv.
  Fotografer gamla bilder okända, nutid Lasse Johansson Funäsdalen.