¤ Funäsdalen - Ol-Kalsa Nålanåt.
Gården Ol-Kalsa, tidigare kallad Bratt-Eggen, och dess historia berättar om flera intressanta människoöde, människor som klarade lite utöver det vanliga. Allt ifrån en husmor som blind och ofärdig ändå klarar allt en normal människa klarar och lite till hennes son som hade hand om “gåposten” mellan Funäsdalen och Ljungdalen.
Nybyggare på ”Ol-Kalsas”, är enligt historien Karl Persson Wagenius och hans hustru Elin Olofsdotter. Gården ska ha kommit till i början av 1860-talet, vilket kan stämma med en uppgift i husförhörslängden som berättar att Karl flyttade hemifrån 1856. Vad som dock är oklart är ägarförhållandet, enligt protokollet från laga skifte så var det Karls son Olof som köpte gården av sin svärfar Anders Siljeström på gården "Berget" och detta ska ha skett först den 10 februari 1890.
Om Karl och Elins vedermödor vet historien att berätta att det var så fattigt att de som nybyggare bodde under en yvig gran. Allt de ägde var ett par getter, senare kunde de även skaffa sig ett par kor så de hade något att leva av. När det gällde byggnader så förblev det länge knalt, men även detta redde upp sig till slut och det blev med tiden ett bostadshus, ett fjös och ett uthus på gården. Dessutom fick man i ordning en säter uppe på norra sidan av Funäsdalsberget som fick namnet Karlvallen.
”Det är brunt ser jag, sa blinda Elin”
Många är de gårdar från den här tiden som kan förtälja om rent ”omänskliga” människoöden, men frågan är väl om inte ”Ol-Kalsas” eller som det hette förr i tiden ”Bratt-Eggen” rymmer ett av de allra märkligaste, nämligen det om Karls hustru Elin. Elin Olofdotter, ”Blinda-Elin” kallad. Hon var född 1828 på gården ”Ust på backen” Nålanåt i Funäsdalen och redan som åttaåring drabbades hon av den fruktade sjukdomen smittkopporna. Detta ledde till att hon blev både blind och ofärdig så förutom att hon inte såg något så var hon tvungen att använda sig av två käppar när hon skulle förflytta sig.
Detta till trots gifter sig Elin 1862 med Karl. Under åren fram till 1873 fick sen paret sex barn, fyra pojkar och två flickor, allt medan hon skötte allt annat på gården. Eller för att citera bygdens mesta fjällpräst George Granberg som i sin bok ”Morgon mellan fjällen” skriver om Elin, ”.. gifte sig trettiofyra år gammal, fick sex barn, skötte hushållet, sydde, lagade maten, tvättade, stickade strumpor, ställde med ladugården och om vårarna reste hon till sätern och skötte hushållet där”.
Bilda Elin, Elin Wagenius f. Olofsdotter.
För att fortsätta på den inslagna vägen med citat så har såväl Elins dotterdotter Gertrud Hansson född Busk, som dottersonen Emil Busk efterlämnat berättelser om Elin. Så här skriver Gertrud: ” Mina morföräldrar bodde norr om Funäsdalsberget. De hade en gård med kreatur och fäbodvall, Trots att hon var blind, skötte mormor hushållet själv. Hon hade en liten spis med ett ringhål och veden hade hon i vrån bredvid. Det är konstigt att det inte blev eldsvåda när hon satt och gjorde upp eld. Så hade hon en liten hylla, en för sämre koppar, 4 stycken med gräddsnäcka och sockerskål, och på en övre hylla hade hon dom bättre. Öronen skulle stå precis åt samma håll och Gud nåde den som tog de bättre kopparna. 
Någon smuts fanns inte hos henne och barnen var hela och rena, fast med lappade kläder. Jag minns när hon trädde synålen, då gjorde hon det med tungan. Sängkläderna märkte hon genom att sy tofsar i hörnen så hon skulle veta var huvudänden och fotänden var. I tre små korgar hade hon olika saker, däribland stickning. Hon stickade små vantar och strumpor som såldes, hon fick 1,50 paret. Med pengarna gick hon till Per Jansa och köpte ved. Han lastade kälken med huggen ved och ibland tog han 25 och ibland 50 öre.
Det var så trevligt i den lilla fattiga stugan. Mormor var mycket mån om att det skulle bli knytkalas och vi ungar sprang och tiggde ihop lite kaffe och socker och bröd av olika slag. Mest hölls kalasen hos Ol Jansa för han var spelman och där var ett litet kök att dansa i. Mormor var den första gästen som infann sig. Ibland när det inte fanns någon musik, så sjöng hon danslåtar så det ekade och alla dansade och skuttade. Hon hade en enastående sångröst.”
Gården Ol-Kalsa 1937
Så till dottersonen Emil Busk som berättar, ”Maken Karl byggde också en fäbod på norra sidan Funäsdalsberget (Karlvallen) dit gick mormor många gånger döv och blind på en stenig slingrande stig ensam, stödd på två käppar genom urskogen nära en halv mil. Mina föräldrar berättade mycket ur hennes levnad, hur hon kunde sköta om djur och allt utan någon hjälp och hade det rent och fint bland djuren och inne i stugan och fäboden”.
Som nämndes så hade Elin en sjusärdeles sångröst och inte nog med det hon var också bärare av en vistradition och en del av visorna som hon sjöng finns idag nedtecknade. Bland dom som var med och tecknade ner hennes visor fanns Salomon Ericsson från Tullgården nere i Funäsdalen som tillsammans med Nils Uthus ska ha besökt Elin, lyssnat och skrivet ner de visor som hon sjöng. På senare tid har även George Granbergs son Jörn Granberg följt upp deras arbete.
Familjen 1860-tal – 1891
- Namn: Född: Gift: Död:
Karl Persson Wagenius 1824-01-29 1862-11-11 1907-03-10
Elin Olofsdotter 1828-01-18 1862-11-11 1917-01-28
Olof Karlsson Wagenius 1854-07-24 1889-11-03 1927
Ingeborg Karlsdotter Wagenius 1860-06-05 1884-06-15 1912-04-30
Per Karlsson Wagenius 1863-05-20 1887-02-19 1957
Sven Karlsson Wagenius 1866-02-03 1953
Salomon August Karlsson Wagenius 1869-08-28 1893-11-25 1940
Märta Kristina Karlsdotter Wagenius 1873-07-19 1895-05-30 1925
Fotnot: Karls föräldrar hette Per (Pehr) Pålsson Wagenius f. 1787-01-19 och Maren f. Göransdotter 1795, d. 1858-04-15. (Hfl AI/7/53) Per var son till brukspredikanten Paul Svensson Wagenius som var släkten Wagenius upphovsman i Västra Härjedalen. Elin kom från gården "Öst på backen", Fd 14:10. Mellan Olof och Ingeborg finns i husförhörslängden också upptagen en Karolina Karlsdotter Wagenius utan vidare uppgifter.
Vad hände sen:
* Sonen Olof allmänt kallad ”Ol-Kalsa” , blir den av barnen som, efter att ha bott i Storvallen, tar hand om gården. Gifter sig med dottern på Siljeströms gård ”Berget” (Fd:10) 1889.
* Ingeborg gifter sig på ”Nålanåt”, nämligen på det vi idag kallar ”Bäcks”, med Sven Bengtsson och får fem barn.
* Per ”Kalsa” gifter sig 1887 med Ingeborg ”Ingebörg-Pårs” Pålsdotter. Paret bosätter sig 1895 i Storvallen (Mittådalen), flyttar till Messlingen och gården Grubban 1921 och får 9 barn.
* Sven kommer i unga år till Frösö vårdhem där han lever hela sitt liv och där dör han också 1953.
* Salomon blir gift med Gunhild f. Klockervold från Brekken Norge. Bygger upp fastigheten Fd 10:3 ”Nol i Eggen” och blir handlare av för bygden stort format. Paret förblir barnlösa.
* Märta blir också hon gift ”Nålanåt” 1895 och då med Hans Hansson Busk d.y. på Fd 14:10.
- Ol-Kalsa står skriven på gården men bor i Storvallen
Redan under november 1891 är det äldsta sonen Olof Karlsson Wagenius som tar över gården enligt lagfarten. Emellertid, han och familjen bosätter sig inte där förrän 33 år senare 1924. Efter att han 1889 gift sig med Ingeborg Andersdotter Siljeström från gården ”Berget” så flyttar paret nämligen till Storvallen, numera Mittådalen, 1895.
Storvallen som hörde och hör till fastigheten Ljusnedals Bruk (Ld 1:1) var ett säterområde som fram till då bara var bebott sommartid, fick i och med detta sina första bofasta brukare i Olof och hans bror Per. Förutom dessa bägge och deras familjer lär det då bara ha funnits i varje fall tre sätrar där. Olof och Ingeborg bygger upp och bosätter sig på en plats kallad ”Buhrvallen”, idag första gården till höger när man kommer från Funäsdalen, medan brodern Per bygger på ”Ol-Jonsvallen”, som låg eller ligger mitt emot nuvarande Thomasson och Mittådalens Fjällgård.
Familjen Ol-Kalsa 1908-1909 i Storvallen stående fr.v. Karolina, Karl och Ellen. Vidare sittande fr.v. ”Ol-Kalsa” med Johan i knät, Margareta, Karin, Ingeborg samt mamma Ingeborg med Olof i knät.
Postiljon vid kungliga postverket
Olof arbetade från början av 1900-talet för postverket och hade hand om den s.k. ”gångposten” mellan Funäsdalen och Ljungdalen (Storsjö) via Messlingen, vilket innebar att han gick eller åkte skidor mellan dessa orter, en sträcka på 5 mil enkel resa, en eller två gånger i veckan tur och retur. Något som han höll på med fram till 1907. Detta år tecknades nämligen ett nytt kontrakt mellan Kungliga Postverket och Olof. Ett kontakt som innebar att han i stället skulle utföra posttransporterna med häst och vagn eller släde och som bland annat innehåller följande skrivning ”.. nykter och pålitlig karl som medelst begagnande av häst och åkdon fortskaffar post en eller två gånger i veckan fram och åter”.
Kontraktet, för övrigt undertecknat den 30 mars 1907, innehåller också en annan förändring och gäller fortsättningsvis postföringen mellan Funäsdalen och Ljungdalen (Storsjö) över Storvallen (Mittådalen) och Särfåns källor (Särvvålen). En förändring som innebar att messlingeborna i fortsättningen fick hämta sin post i Storvallen, men framför allt att Olof slapp överfarten av vattendrag som Stadsån i Messlingen och Särvån.
Postturen startade klockan fyra på morgonen i Funäsdalen, framme i Storvallen bytte man så häst och fortsatte till Storsjö. Därifrån startade man sen klockan elva dagen efter för att ta sig tillbaka till Storvallen, byta häst igen och fortsätta ner till Funäsdalen. Olof var alltså tvungen att kontinuerligt ha en häst i Funäsdalen och en i Messlingen. Frågan är väl dock hur mycket ”åkdon” det kunde handla om under den tid på året då det inte fanns någon snö. Visst fanns det gamma kärrvägar utmed rutten men ödebygdsvägen Funäsdalen och Messlingen kommer inte till förrän 1926. Att det däremot kunde vara en hel del post som skulle befordras framgår av en uppgift som vet att berätta att under det att det pågick stora avverkningar i Messlingen hände vid något tillfälle att postföraren var tvungen att ha en släde för själva posten och 9 slädar för den spirituosa som skogsfolket hade beställt.
- Postturer och äventyrligheter
Ett än större problem var nog ändå vädret, postturerna gick efter omläggningen 1907 på sträckan Storvallen - Storsjö över Falkvålen på Flatruet, strax väster om Särvvålen, förbi Särvsjövålvallarna, Osen och vidare mot Storsjö. En sträckning som inte ens i våra dagar är känd för att vara speciellt kärvänlig. Snöstorm och dimma kunde (och kan) ställa till det ordentligt och spåren man gjort yrde snabbt igen.
En gång när ”Ol-Kalsa” hade annat att syssla med och hade lejt Jon Larsson Doj från Storvallen för att köra turen höll det på att gå riktigt illa. Det blev dåligt väder och trots ”Ol-Kalsas” förmaningar att han bara skulle binda upp tömmarna och låt hästen leta vägen om det blev dåligt väder vågade Jon inte lita på hästen. Han försökte i stället styra åt det håll som han tyckte var den rätta och hamnade till slut i ett ”gungfly”, en kallkälla, som inte fruset till. Jon jobbade hårt för att reda ut situationen, lyckades med att rädda posten medan hästen drunknade. Dagen efter började man leta efter honom och mötte honom en bit från den döda hästen, ”Ol-Kalsas” bror ”Per-Kalsa” var den som sen fick uppdraget att bärga häst och släde ur flyet. Postverket ersatte ”Ol-Kalsa” med 1400 kronor för hästen och Jon fick 200 kronor för att han räddat posten.
En annan gång var det ”Ol-Kalsa” själva som var illa ute. På väg över fjället råkade han då i sin tur ut för ”styggvär”. Bönder i Storsjö var helt övertygade om att han inte skulle komma på grund av vädret. Men vem får dom på morgonen se ute på Storsjöns is om inte ”Ol-Kalsa”. Första frågan var given ”.. var i h…… har du övernattat” och då berättar Olof att han tagit sig fram till en hölada på Särvvålen och i den hade ”..både han och hästen krypet in”. En häst som hade krypet in i en liten hölada som inte ens hade någon dörr utan bara den sedvanliga lilla öppningen på gaveln, nej se det kunde man inte tro på. Men, men när folk på sommaren efter kom dit kunde de minsann konstatera att det fanns spår där efter hästen, inne i höladan.
- Ol-Kalsa flyttar så småningom hem och tar över
”Ol-Kalsa” stretade vidare med sitt postbärande fram till 1924 samtidigt som han driver sitt Buhrvallen som vilken annan fjälljordbrukare som helst, ett fjälljordbruk med lite kreatur och med slåttermarker uppe i bl.a. Anådalen. Med tiden hade familjen dessutom växt högst avsevärt, i huset fanns nu inte mindre än åtta barn. Marken dom byggt på var emellertid efter Farups bortgång nu Kronans, vilket den i och för sig varit redan då man bosatte sig där, och tänkt som ersättning åt samerna för det renbetesland dom förlorat vid den s.k. avvittringen i mitten av 1800-talet. Samerna som under tiden varit bosatta en bit ovanför själva byn, upp emot trädgränsen, började nu allt oftare bosätta sig nere vid Mittån och i början av 1920-talet restes det krav på att bönder skulle flytta på sig och så blev det.
”Ol-Kalsa” med familj valde 1924 att flytta tillbaka till hans hemgård norr om berget i Funäsdalen, medan broder Per flyttar till Messlingen. Väl tillbaka på hemgården fortsätter ”Ol-Kalsa” att utveckla densamma i det att han bygger det bostadshus som finns där än idag samt en ladugård. Föräldrarna som allt sedan han i lagens mening tog över gården gått där som födoråd är nu borta, mor Elin som gick bort sist av dem dog 1917. ”Ol-Kalsa” lever för övrigt inte så många år han heller efter att familjen kommit tillbaka ner till Funäsdalen, utan går ur tiden 1927, medan hans hustru Ingeborg som änka lever i nästan 20 år till och inte går bort förrän 1946.
Familjen 1891 - 1927
- Namn: Född: Gift: Död:
Olof Karlsson Wagenius 1854-07-24 1889-11-03 1927
Ingeborg Andersdotter Siljeström 1865-06-24 1889-11-03 1946
Anders Sivertsson 1884-09-07
Karolina Wagenius 1889-12-21 1958
Ellen Wagenius 1891-11-05 1891-12-21
Ellen Wagenius 1892-12-10 1963-09-27
Karl Wagenius 1895-11-02
Ingeborg Wagenius 1897-11-21 1927
Karin Wagenius 1900-06-12 1990
Margareta Wagenius 1903-04-14 1983-01-21
Johan Paul Wagenius 1905-05-01 1995-07-19
Olof Helmer Wagenius 1908-01-24 1995-08-02
- Vad hände sen:
* Anders Sivertsson, Ingeborgs son från innan äktenskapet med ”Ol-Kalsa” bodde ett tag, från 1903, på byn i Funäsdalen och arbetade i skogen men emigrerade den 4/7 1904 till det stora landet i väster USA.
* Karolina eller Lill-Karolina (bilden), som hon kallas börjar redan i unga år att arbeta som handelsbiträde åt sin farbror Salomon Karlsson Wagenius och i hans affär nere i byn där han hyr av Erik Fundin (1895-1916). Karolina får 1914 (16/6) en son som dock dör några månader senare (13/9). När sen Fundin 1916 åter tar över affären, han har tidigare drivet en affär i lokalerna 1890-1895, fortsätter hon att arbeta i hans affär och tar dessutom hand om honom när han på sin ålders höst blir sjuklig och ensam.
När Fundin sen går bort 1932 så har den, som det sägs, bohemiska Karolina kommit att betyda så mycket för honom att han låter henne ärva Fundinsgården med affär och allt. Karolina fortsätter att driva affären ytterligare några år innan hon 1940 hyr ut lokalerna till Staffan Myhr och Erik Nilsson som där driver sin affär under namnet ”Nilsson & Myhr”. Själv fortsätter hon i mindre skala med bara några kvadratmeter i det som kom att kallas ”Snusboden” och som låg vid hotell Gästis, samtidigt fungerade hon som värdinna för Fornminnesparken.
* Ellen flyttade till Östersund och arbetade på regementet I5, blev dock sjuk i epilepsi efter några år och flyttar tillbaka hem. Hemma igen så hjälper hon sina bröder Johan och Karl med gården.
* Karl blir även han sjuk när han får kontakt med det militära, han insjuknar nämligen när han gör sin värnplikt 19-20 år gammal. Bor kvar hemma, jobbar i skogen, hjälper till med slåtter och lever spartanskt. Är barnens favorit både i byn och på ”Nålanåt” då dom trodde att han kunde trolla. Han trodde dessutom själv på ”skrömt” (småfolket) och så sjöng han gärna så kallade ”styggvisor”.
* Ingeborg blir inte så gammal utan avlider redan vid 30-års ålder (1927), men innan dess har hon 1914 fött dottern Elsa. Elsa som i sin tur kom att få två pojkar utom äktenskapet, Hans Fundin som adopterades av Hans och Anna Fundin och Stig Molander (f.1936) som växte upp med sin mormors syster Lill-Karolina. Elsa gifter sig sedermera med en Helmer Persson från Ljusne och paret får tre barn Greta, Barbro och Sven Olof. Hon blir på gamla dar blind och bor med dottern Barbro i Stockholm.
* Karin arbetar även hon under de år som hennes syster Ellen är där på I5 i Öster- sund, flyttar senare till Stockholm där hon bor fram till sin död 1990.
* Margareta, eller som hon kallas Greta, gifter sig med George Loo, blir bosatt i Storsjö kapell och får 1923 dottern Mary och sonen Tycho.
* Johan förblir ungkarl och blir den siste av bröderna som var kvar hemma på gården att gå bort.
* Olof, yngsta sonen, blir gift med Anna Maria (15/10 1912) på Siljeströms Pensionat i Tänndalen. Olof och Anna tar 1969 över rörelsen och driver den fram till 1978 då deras dotter Ylva f. 1945 tar vid. Ylva som sedermera blir gift med norrmannen Peter Sörgjerd f. 1935 och dom får barnen Maria f.1975 och Karin f. 1978.
- Manskapsmässen I 5 Östersund där både Karin och Ellen arbetade.
Flera av barnen hjälps åt med gården
I första hand är det sonen Johan (bilden) som efter ”Ol-Kalsas”, död 1927, tar över ansvaret för gården tillsammans med Ol-Kalsas änkan Ingeborg. Men efter att brodern Karl blivit sjuklig under sin lumpartid i Östersund kommer även han att stanna hemma, liksom deras syster Ellen. Förutom att sköta gården arbetar Johan och i viss mån också Karl med vägarbete, skogsjobb och annat för att försörja sig. Ingen av dom som på detta sätt blir kvar hemma på gården gifter eller får några arvingar, utan när Johan går bort 1995 så överlåter han gården på sin syster Ingeborgs barnbarn Stig Molander.
Stig Molander tar över
Stig f. 1936-06-11 som växte upp i huvudsak hos Karolina hade redan när han fick ta över gården bosatt sig på annan ort, närmare bestämt i Dalarna. Han kom därför helt naturligt att lägga upp detta med gården på sitt sätt, bodde den varma delen av året på gården på Nålanåt och i Dalarna resten av året. Bor numera med hustru Mary f. 1933-07-20 i Norrala i utkanten av Söderhamn. Stig sålde så gården till Funäsdalsberget Alpina AB i och med utvecklingen av backarna i norra Funäsdalsberget kom igång. Till gården hörde potatisåkrar nr 167 och 196 uppe i ”Berget”.
- Källor:
- Gård och Säterarkivets frågeformulär.
- Gård o Säter Arkivets arbetsgrupp Nålanåt, Barbro Källmark, Irene Busk o Elisabeth Nässén..
- Samtal med Stig Molander.
- Ur Fjällnytt, ”Blinda Elin” berättat av Getrud Hansson, dotterdotter till Elin publicerat av Gunnel Ledin 1999.
- Arvet från ödegårdsmännen/ Lewi Gredander 1996.
- Morgon mellan fjällen/ George Granberg.
- Messlingen - byn vid vägs ände/ Messlingens Kyrkliga arbetsgrupp 1990.
- Kyrkböcker
- Folkräkningen 1890
- Folkräkningen 1980
- Anteckning efter Emil Busk, dotterson till Elin.
- Bilder - Gård o Säter Arkivets bildarkiv.
- Foto - äldre bilder okända fotografer, nutid Lasse Johansson Funäsdalen.