|
”Nol i Eggen” är som så många andra fastigheter i området ”Nålanåt”, norr om Funäsdalsberget, en avstyckning från gården som kallades ”Berget” (Fd 10) vilken ägdes av Siljeströms och låg där linbanestation idag ligger. Salomon August Karlsson Wagenius, son till Karl Persson Wagenius och Elin Olofsdotter och således född och uppväxt på grannfastigheten (Fd 10:7), var den som den 17 september 1894 fick lagfart på fastigheten (Fd 10:3), 1/4 trög stor.
Salomon August som växt upp under fattiga förhållanden började tidigt arbeta i skogen. Så småningom träffar han en flicka från Brekken, Röros församling i Norge, som heter Gunhild Jonsdotter Klockervold, tycke uppstår och de gifter sig 1893 (25/11) hon då 22 år och Salomon 24 år gamla. Det som sedan händer kan rent av se ut som ett utslag av orsak och verkan, orsak giftemålet och verkan att Salomon året därpå (1894) köper den fastighet som ska komma att bli ”Nol i Eggen”.
Salomon o Gunhild, tagen i Röros ca 1910.
Affärsmannen ”Sällmon”
Undan för undan byggde så paret upp en gård som rätt snart ska vara en av byns handelsgårdar. De började med några kor, till vilka dom skaffade mat för vintrarna genom myrslåtter vida omkring och odlade rovor. Salomon har emellertid lust och fallenhet för affärer, han kom sedermera till och med att kallas ”Sällmon” och snart har man, bland annat med hjälp av köpman Kristen Borgos i Brekken, också öppnat en liten affär på gården.
Hans affärsverksamhet växer sen förvånansvärt snabbt och redan 1895 hade ”Sällmon”, förutom affären hemma på gården, en filial i Gammelgården (Fundins) nere på Funäsdalen som sköttes av brorsdottern Karolina (Lill-Karolina). Senare öppnar han även en filial i Tännäs med lärare Delldén som föreståndare, en i Messlingen med Per Emil Wagenius och en i Mittådalen med Britta Fjällgren och dessutom levererade han varor till Johannes Estenssons affär som fanns i det som sedermera skulle bli Turistgården nere i Funäsdalen. Om affären i Gammelgården har Oscar Wagenius berättat att man i källare förvarande varor som amerikanskt fläsk, ägg och för att dessa varor skulle hålla sig fräscha sågade man under vintern ut stora isblock på Funäsdalssjön som man lade ner i källaren tillsammans med sågspån.
Verksamheten börjar som av typ lanthandel med lite livsmedel och husgeråd, men snart fanns det också skinn- och läderprodukter i sortimentet. Utvecklingen fortsätter dom med att man köper upp skinn av olika slag som säljs vidare till uppköpare i Östersund. Hemma på gården kommer det under tiden upp flera byggnader, som t.ex. 1915 när huset som fick det märkliga namn ”Titanic” byggdes, huset som mycket riktigt är uppkallat efter den stolta ångaren som gick under just detta år. I efterhand har det hetat att eftersom huset var så högt så var man rädd för att det skulle kantra och att det därför fick detta namn. Huset består, för det finns kvar även om det står öde, av en vedbod och på övervåningen en lägenhet. En lägenhet där det genom åren bott åtskilliga familjer. Per och Ingeborg Wagenius innan deras hus vid Lillån blev klart, Märta Busk med sina tre pojkar, Helmer Hansson med hustru och dotter för att nämna några.
Handel med boskap och den årliga ”kreatursdrefta”
Nästa drag från Salomons sida blir att på höstarna göra affärer med liv- och slaktdjur och att organisera så kallade ”boskapståg”, ett tillvägagångssätt att handla med djur som innebar att djuren fick gå, leverera sig själva, till hugade spekulanter och uppköpare. Boskapstågen eller ”kreatursdrefta” som de kallas i västra Härjedalen, hade funnits under långliga tider och finns t.ex. beskrivna i samband med att bönderna sålde slaktdjur till Falu Koppargruva redan under 1700-talet.
Det hela fungerade så att innan det var dags för själva ”kreatursdrefta” for Salomon omkring på sätrar och gårdar i byarna, mätte, värderade och köpte upp djur. Blev det affär så lämnades en handpenning och så märkte man djuren genom att klippa in ett nummer på länden. Uppsamlingen av djuren bestämdes till en viss dag, ofta i mitten av augusti, och när det sen började dra ihop sig levererade säljaren de djur som dom sålt till gården på Nålanåt. När alla var komna dit kunde det ofta röra sig om en hjord på upp emot 50-60 djur. Nol i Eggen 1940-tal.
I förväg hade han också planerat för och bestämt vilka vägar man skulle gå med ”drefta”, vägvalet var viktigt bl.a. med tanke på att man inte kunde gå efter vägar som var belagda med makadam då detta slet för hårt på djurens klövar. Vägvalet såväl som slutmålet kunde variera, just Salomon gick som regel första dagen till Valmåsen, därifrån fortsatte han sen oftast ner genom Härjedalen, Hälsingland och Gästrikland till Gävle och ibland hände det att han därifrån fortsatte ner till Uppsala där det också fanns intresserade uppköpare av både liv- och slaktdjur. Ett annat år kunde han välja vägen via Sveg och fortsätta till Dalarna eller Värmland, som exempelvis 1926 då han gick landsvägen till Sveg, lastade boskapen på järnvägen för vidare befordran till Mora. Gick sen därifrån landsvägarna genom Dalarna till Värmland där de sista djuren såldes i Filipstad, en del för vidare transport med järnväg till Oslo och Köpenhamn.
 Utmed färdvägen för boskapstågen gjordes det hela tiden affärer, det såldes djur och det köptes in. Med sig på dessa vandringen hade Salomon som regel ungdomar från bygden som ”jetare” (vallpojkar, vallflickor) samt en eller annan mjölkerska och mot slutet även en chaufför, vanligtvis ”Sme-Olof” från ”Anna-Lars”, som körde bilen hans så att man i slutänden kunde ta sig hem igen. I förväg hade han gjort upp med bönder i de byar där man skulle övernatta om bete för djuren och inhysningar av folket som var med. Ersättningen för detta var oftast att byborna i respektive by fick komma dit och gratis mjölka korna, den mjölk som sen blev över gick till ägaren av inhägnaden. (Bilden - Salomon Wagenius ca 1935).
Men tro nu inte att det var slut med detta, Hemmansägaren Salomon August Karlsson Wagenius driver sin gård Nål i Eggen där det med tiden finns ett betydande antal kor, hästar och getter och handlaren Wagenius har han snart sagt ett finger med i spelet på de flesta områden. En tid är han en av bygdens största arbetsgivare. Förutom det som redan nämnts så köper han upp skog och avverkningar som han sedan avsätter som massaved eller träkol, han handlar med mark och fastigheter, köper upp renar av samerna som han låter slakta och säljer köttet vidare till i huvudsak till Norge.
Entreprenören Salomon Wagenius
Han engagerar sig också i väg och brobyggnationer, en typ av arbeten som man förr inför exempelvis ett större vägbygge auktionerade ut, ungefär som man idag begär i offerter ordnas då helt enkelt en auktion. Han hade t.ex. hand om arbete med att bryta och bygga nuvarande Berggatan i Funäsdalen 1901 och han var i anslutning till byggandet av Messlingevägen 1926 huvudansvarig för brobygget över Ljusnan vid Kvarnströmmen, plus överbyggnaderna på de övriga broar efter Messlingevägen.
Handlingarna berättar att entreprenören skulle utför reparationer och ombyggnad av bron över Ljusnan, ett arbete som var kostnadsberäknad till 5 200 kronor. Vidare skulle han svara för överbyggnaden på broarna Ormbäcken, Vånnbäcken och Måns Ersbäcken mot en summa på 2 850, överbyggnader som enligt kontraktet skulle utföras i ” kärnvirke av furu, i brist därpå gran, utan ytved, vinterhugget, rätvuxet och i övrigt av prima beskaffenhet samt oflottat och noggrant sågat till rätta dimensioner. Broplank och bjälkar tjäras väl före inläggningen två gånger med prima trätjära”.
En specifikation som för övrigt också gällde för övriga broar, bron över Mittån med en spännvidd på 15 meter, Gunnarsån 6 meter, Västra Storbäcken 5 meter, Östra Storbäcken 6 meter samt två mindre broar, en vid Buhrvallen och en 300 meter norr om Gunnarsån.
Han handlade dessutom till och från med mark som tidigare nämnts, något som började redan 1899 då han köpte 2/5 trög från Fd 7 och 3/20 trög från Fd 17.
Ett framgångsrikt liv, slutar i mystik
Människor kan om den drivne affärsmannen Salomon berätta, att det i honom även bodde en medmänniska som var snäll och omtänksam. Gunborg Beijmert berättar till exempel om den gången då hennes far, Gustav Nilsson på Strånda, gjort illa ryggen vid vägarbete och inte tog sig är sängen. Doktorn tillkallades och menade att det var ”ischias” så det enda som hjälpte var vila, vilket kunde vara problematiskt för en fjällbonde som hade både jobb och en gård att sköta. När Salomon fick höra talas om det, kom han med bil och chaufför, körde Gustav till kotknackaren ända nere i Färila varifrån han efter en stund gick ut som en helt ny karl. Ett annat exempel fanns i pappren efter handlare Estensson, som tidigare nämnts. Efter det att Estenssons hustru gått bort (1904) och han stod ensam med barnen skriver Salomon i ett lite meddelande att han inte behöver bekymra sig om betalningen för de varor som han levererat, utan det stod han för.
Salomon och Gunhild kom inte att få några barn, 1920 anställer dom emellertid en piga som kom att bli deras alltiallo livet ut, en piga som hette Gertrud Jakobsson (bilden) och kom från Ljusnedal och gården Jacobs (f. 19/1 1871). Innan hon kom flyttandes till Nål i Eggen hade hon också arbetat som piga hos Hedvalls (Fd 12) i åtta år. Även deras fosterdotter Ida Wagenius, sedermera gift Haag och bosatt i Stockholm, kom att betyda mycket för makarna. Ida f. 1914 var dotter till Karl Persson ”Karl-Persa” Wagenius, son till Salomons bror Per, och hans hustru Märta Jonsson, Märta som går bort 1934 bara 43 år gammal.
Vid en ålder av 71 år gick så Salomon ur tiden 1940, för övrigt bara ett år efter att hustru Gunhild gått bort. Efter hans bortgång var det många som stod undrande och frågan man ställde sig var vad som hände med allt han genom åren som framgångsrik affärsman borde ha jobbat ihop. Några rikedomar eller pengar återfanns nämligen inte, utan det hela slutade i stället med att allt på den forna handelsgården på Nålanåt, en stormig höstdag, gick på auktion. Auktionsförrättare var fjärdingsman Carl Hagström och landsfiskal Salmé. Huset där affären varit köptes av Johan Hedvall och flyttades till Hammarvallen uppe i Tänndalen. Övriga byggnader ropas in av Salomons bror Per Karlsson Wagenius som efter att ha bott i Mittådalen och Messlingen sedan flyttar tillbaka till Funäsdalen.
Vad hände sen:
- Salomons bror Per Karlsson Wagenius, ropar in Funäsdalen 10:3 vid auktionen 1940.
Brodern Per flyttar till Funäsdalen
 Efter att brodern Per ”Kalsa” Karlsson Wagenius (bilden) ropat in fastigheten står huset tomt fram till 1945 innan det åter blir bebott när Per bosätter sig där 1945, efter att det genomgått en grundlig repareration. Per som tidigare hade varit bosatt första i Mittådalen från 1895 i Oljonsvallen, som han hade byggt redan 1886, sedan i Messlingen där han under åren 1921-1945 arrenderade gården Grubban. Flyttade med ner till Nål i Eggen gjorde, förutom hustru Ingeborg ”Påls” Kristina Pålsdotter, också dottersonen Stig och senare kom även dottern Ingeborg ”Pers” Persson Wagenius och hennes andra son Ingemar.
Per arbetade förutom som fjällbonde i skogen och på 1920-talet körde han som forbonde hästforor mellan Messlingen och Röros i Norge. Emellertid drabbades han i hög ålder av starr och blev helt blind och dessvärre drabbade senare samma sak hans hustru Ingeborg. På Funäsdalen kallades Per och Ingeborg rätt och slätt för ”far och mor” och det berättas att när dom gick på byn så var det Ingeborg som kom först hållande ett snöre i handen och i andra änden av detta kom Per.
Att mista synen borde helt naturligt vara ett faktum som gör att man får ändra på det mesta i livet. Men inte Per inte, avundsjuk på dom som kunde vara ute och jobba i skogen följde han dottersonen Ingemar ut och hjälpte honom att såga. Där hemma band han en ståltråd, senare kom det upp ett ordentligt räcke, från ytterdörren och ner till ”vassgåla” (vedboden) och sen kunde Per varje dag gå dit och hugga sin ved. Han måttade helt enkelt med handen och högg till, något som han med tiden blev väldigt duktig på. Per ”Kalsa” avled vid 94 års ålder 1957 och hans hustru vid 91 år eller året efter Per.
Vad hände sen:
- Dottern Ingeborg med sina två söner tar över gården.
- Vad som hände barnen och annat om Per ”Kalsa” och hans familj se Fd 10:8.
Ingeborg ”Pers” Wagenius och hennes söner tar över
Dottern Ingeborg ”Pers” hade under större delen av livet varit bosatt i Mittådalen och Messlingen. I Messlingen hade hon bl.a. under många året arbetat som piga hos ”Per-Jänsa” Åslund och hans hustru Märet Tronsdotter på Svengården. Sina två pojkar till trots var hon aldrig gift, utan levde hela tiden som ensamstående förälder. Ingeborg och sönerna säljer efter ett tag det stora huset på gården till Åke Olsson som river det och flyttar det till Strandvägen i Funäsdalen. I stället byggs nu ett nytt lite mindre hus, klart 1967, strax ovanför platsen där det gamla huset stått. Här bor hon sen tills hon flyttar ner till äldreboendet, Fjällsol, i byn, där hon avlider 1989.
Vad hände sen:
- Äldsta sonen Ingemar flyttar aldrig in i det nya huset ”Nol i Eggen”, utan skaffar sig familj på annat håll och kommer även han att bo sina sista år nere i Funäsdalen, där han går bort i maj 2005.
- Stig blir däremot kvar i huset, gifter sig och får sonen Gunnar, 1980. Skiljer sig senare och bor ensam i huset.
Källor:
- Gård och Säterprojektets frågeformulär.
- Gård o Säterprojektets arbetsgrupp Nålanåt med Barbro Källmark, Elisabeth Näsén och Kristin Busk.
- Anteckningar om Funäsdalen med omnejd/ Kyrkliga arbetsgruppen Funäsdalen 2001.
- Skinnbua, specialarbete av Linda Näsén Nålanåt.
- Kyrkböcker.
- 1890-års folkräkning och lagfartsregister från Lantmäteriet.
- Bilder från Gård o Säter Arkivets bildarkiv. Fotografer, äldre bilder okända, nutid Lasse Johansson Funäsdalen.
|
