Västra Härjedalen och dess gårdar

Fjälljordbruket eller den fjällnära boskapsskötseln har sedan urminnes tider varit den i allt dominerande näringen i västra Härjedalen. En näring och en livsstil, byggd på självhushållets principer, anpassad till de befintliga förutsättningarna och genom tiderna varit den sammanhållande faktorn som gjort det möjligt att leva och överleva i ett avlägset beläget fjällområde som detta.

Här fanns och finns, om rätt i begränsad omfattning och områdets läge till trots, de naturliga förutsättningarna för denna näring och detta sätt att leva – plats för gårdarna i de skyddande dalVastra 01gångarna, tillgång till virke, ved och vatten, skogar att jaga i, sjöar att fiska i. Fjällängar, röstor och våtmarker som inte behövde röjas eller svedjas speciellt mycket för att få till slåttermarker, bete åt djuren eller lämpliga platser att bygga sina sätrar på, dessutom fanns här bra med villebråd i skogarna, liksom fisk i sjöarna.

(Bilden – Funäsdalen från Funäsdalsberget 1928).

Man behövde inte trängas, varje gård hade tillgång till tre, ibland fyra sätrar, ända fram till laga skifte. Man behövde inte ens sätta upp stängsel, utan använde sig av de naturliga gränser som fanns i form av vattendrag och annat, samtidigt som man hade en långtgående samverkan. Här bedrevs faktiskt, långt innan bönderna i södra Sverige kom på det, ett växelbruk som innebar att boskapen bara betade en och samma säter vart annat eller vart tredje år – de andra bägge åren slog man i stället vallen och fick på detta sätt mer och bättre foder.

Att det sedan fanns tre olika folkliga grupperingar bland dom som levde i området förändrar inte bilden i någon nämnvärd utsträckning. Skulle bruksfolket i Ljusnedal och Bruksvallarna ha förlitat sig enbart på vad arbetet på bruket gav så skulle dom under långa perioder, som t.ex. när bruket gick dåligt, haft stora problem att skaffa sig livets nödtorft och att överleva. Så dom liksom samerna med sin renskötsel och de självägande bönderna måste någonstans i slutändan ändå förlita sig på samma sak nämligen vad deras gårdar, torp och bosättningar kunde ge dem.

Naturligtvis var det många gånger svårt för folk att livnära sig på vad ett fjälljordbruk kunde ge. Men faktiskt har det genom tiderna funnits vissa möjligheter till olika sidosysselsättningar, möjligheter att tjäna någon krona på annat än det gården gav. Under de perioder som Ljusnedals Bruk (1686-1893) gick bra kunde bönderna t.ex. ta på sig arbeten som kolning, forkörning och annat. Vastra 02När sen skogsavverkningarna kom igång, under senare delen av 1800-talet, arbetade de flesta i skogen och när det arbetet började tryta eller gick ner i omfång så hade turismen kommit igång med alla de arbetsuppgifter som det förde med sig.

(Bilden – Nedre Olvallen Tänndalen tidigt 1900-tal) 


Som sagt så var det inte igår som den första fjällbonden slog sig ner i Västra Härjedalen, utan här handlar det om en månghundraårig historia för vilket åtskilliga handfasta bevis talar sitt tydliga språk. Vi kan bara titta på byggnader - ett ”störrös” från 1630 på Nedre Olvallen i Tänndalen, en bod med sitt ursprung i Tännäs från 1512 numera placerad i Fornminnesparken i Funäsdalen. En mjölkbod från 1733 eller varför inte ytterligare ett ”störrös” denna gång från 1786 på Sandåsvallen i Tänndalen och en lada från 1759 vid forngravarna på Vivallen väster om Funäsdalen för att nämna några. Så vad Västra Härjedalen står för är inget mer och inget mindre än historien om – ett säreget sätt att leva på en säregen näring i ett säreget område. Eller om ni hellre vill, en bit särpräglad, spännande kulturhistoria som man inte hittar maken till någon annanstans.


Förändringarnas tid

Under sista halvan av 1800-talet och början av 1900-talet genomgick bygden i grunden en förvandling, samtidigt som mycket av det gamla ska komma att leva länge än. Den viktigaste motorn i denna omvandling var laga skifte (1893-1898). En process som innebar nya rågångar och där varje gård fick sin beskärda del av odlings- och betesmark, skog, fiskevatten, säterskifte och potatisåker utlagd och för framtiden bestämd. Man tog i princip och lade all mark i en pott för att sen delade upp den på nytt i ett försök att skapa mer sammanhållna och effektivare brukningsenheter.

Detta sker i tid dessutom parallellt med att skogen i området, när skogsindustrins tentakler början nå ända hit upp, får ett ekonomiskt värde. Vilket i sig startar en process som innebär att bygden på drygt ett halvsekel går från en ekonomi baserad på självhushåll till penningekonomi. Lägg till detta att det vid just den här tiden för områdets del sker en rätt omfattande emigration, men också att folk kommer hit i stora skaror för att arbeta i skogen. Sist, men kanske inte minst, innebär naturligtvis de förändringar som den industriella revolutionen för med sig både ett nytt tänkande och nya möjligheter även här uppe i fjälltrakterna även om de inte slår igenom över en natt.

Sammantaget handlar det om en mindre omvälvning, en omvälvning som naturligtvis inte slår igenom över en natt utan mer på sikt förändrade tillvaron. Områdets fjällbondekultur med sina små enheter, sätrar och allting annat skulle leva länge än, kanske till och med längst i hela landet och i vissa fall ända in på 1950-60 talet. Så någon kan säkert opponera och mena att de stora förändringarna ligger senare i tid, vilket också säkert är helt riktigt, men det torde ändå vara under detta halvsekel som hela förvandlingen grundläggs. 

Här lite av allt som hände i stort och smått under denna perioden:

 

 

1847

Den första lanthandeln – Amnéus på Östgården i Funäsdalen

1848

Funäsdalens första skola byggs

1850-57

Första vägen till V Härjedalen kommer till - Långå – Norska gränsen

1855

Farup kommer till Ljusnedal

1855-61

Avvittringen

1860

Farup startar mejeri

1860-1880

Skogen får ett värde – avverkningar börjar så smått

1862

Kommunerna kommer till

1866

Ljusnan flottningsbar från Lossnen

1869

Farup, besittningsrätten fastställs och värkningar

1872

Första avverkningarna i Messlingen

1877

Järnväg till Röros

1877

Järn- och gruvhanteringen på Ljusnedal läggs ner

1882

Första turistanläggningen börjar byggas

1893-94

Farupepoken tar slut och staten tar över på Ljusnedal

1900-1940

Antalet turistbäddar ökar i stadig takt

1904-1910

Stora avverkningar i Tännäs

1909

Järnvägen Orsa - Sveg öppnas för trafik

1910-1911

Stora avverkningarna i Messlingen

1918

Startar Kvarnströmmens Elektriska AB

1922

Ödebygdsvägen Tännäs – Högvålen öppnas

1924

Startar (okt) Ljusnedals andelsmejeri

1924-1966

Järnvägen Sveg - Hede

1923-1924

Startar postens diligenstrafik

1926

Ödebygdsvägen Funäsdalen – Messlingen öppnas

1930-tal

Forbonden och ”kreatursdrefta” försvinner

1936-38

Vägen Funäsdalen – Norska gränsen byggs om och ut




Gården, sätern, skogs- och fiske skifte och potatisåker en helhet

Det räcker med en hastig blick på områdets geografi, topografi och klimat för att förstå att gårdarna i västra Härjedalen levde och lever under helt andra betingelser än gårdar utanför fjällområdet. Här var varje del av gården, varje möjlighet av stor för att inte Vastra 03säga avgörande betydelse. Det var gården - alltså sätern, skogsskiftet, fiskeskiftet, potatisåker och de olika samfälligheterna tillsammans det som utgjorde grunden för tillvaron. Alla delar bidrog på ett eller annat sätt och vilken eller vilka som var viktigast är egentligen av underordnad betydelse.


(Bilden – Wesselgården, Ma 4, Fjällnäs runt 1930).

Gården

Det var kring gården som livet kretsade, här arbetade man, här sov man och här åt man. Man som kvinna hade fullt upp att göra och några 8 timmars arbetsdag förekom inte. Även barnen fick tidigt börja hjälpa till och hade man en ”anställd” dräng eller piga så levde dom som vilken familjemedlem som helst. Arbetsuppgifterna var många och kretsade i första hand kring djurens väl och ve. Den dagliga omvårdnaden av dessa tog naturligtvis sin tid, men den största arbetsuppgiften var utan jämförelse att skaffa fram foder för den vinter som ju kom varje år. Gården, byggnaderna, redskap och allt annat fodrade vidare sin skötsel och dessutom var familjerna ofta stora med många hungriga munnar att mätta och med många som skulle ha kläder på kroppen.

När man idag åker runt i västra Härjedalen och ser alla intakta, välskötta gårdar och sätrar frapperas man av hur många byggnader en gård eller säter består av. Tro nu bara inte att detta är ett tecken på någon tidig välfärd, för så var det inte alls, det handlar om något mycket mer dramatiskt nämligen ett sätt att fördela riskerna. Familjerna var stora, husen små och saknade i stort sett isolering. Man trängde ihop sig och eldade dygnet runt i öppna eldstäder eller kaminer kopplade till dåtidens skorstenar. Så för det första var man alltså trångbodda, utrymmena var begränsade och för det andra var brandrisken betydligt mycket större än vad den är i våra dagar och det är här uppdelningen på olika byggnader kommer in. Personliga saker som inte användes, matvaror och annat förvarades i byggnader som var avskilda från mangårdsbyggnaden. Vastra 04Smedjan där det handlade om öppen eld placerades långt ifrån övriga byggnader för att nämna ett par exempel, allt för att minimera de skador och förluster som kunde uppstå vid en eventuell brand.

(Bilden – gården ”Opp i bygget” Messlingen).




Vad fanns det då för byggnader, förutom mangårdsbyggnaden så hade naturligtvis ”fjöset” (ladugården), stallet, jordkällaren och ladan sin givna plats. Det man kallade ”fjöset” var då i första hand var avsett för nötkreaturen, sedan fanns det ofta ett ”sôfjös” för ”kraken” (får och getter), ett fjös för grisen och så en hönsgård. Tittar vi vidare så fanns det olika byggnad inrättade för olika sysslor - en ”baksterstuggu” (bagarstuga), en smedja, en snickarbod och eventuellt en ”sörpstuggu” (foderstuga). När vi så kommer till byggnaderna som var avsedda för förvaring så finns det för det mesta ett ”häbré” där man på sommaren förvarar familjen vinterkläder och vice versa, kanske även matvaror typ tunnbröd och ett saltkar för köttet. Vidare en redskapsbod, en vedbod, en visthusbod och kanske även en kornlada, plus ett antal hölador och slutligen kunde det också finnas en loftstuga för folk på besök eller anställda och en ”badstuggu”.


Sätern

Säterns betydelse för fjälljordbruket och dess djurhållning kan inte nog betonas för det var helt enkelt sätrarnas bete och slåtter, tillsammans med ödsligt belägna slåtterängar och skogsslåtter, som gjorde att man klarade av att föda sina djur. Innan laga skifte var sätermarken gemensam och sätrarna låg oftast i grupper.  Varje gård kunde ha både tre och fyra sätrar, av vilka en som regel då var en vår- och höstvall medan de övriga var s.k. sommarvallar. Gemensamt överenskomna regler styrde såväl buföringsdag som bete och slåtter och man bedrev tidigt en slag av växelbruk som gick ut på att man ett år samlades på sätrarna i ett visst område för bete. Sätrar som med detta samtidigt blev gödslad, medan man på de övriga sätrarna slog och hässjade. Nästa år flyttade man betet till sätrar i ett annat område och slog på dom vallarna man var året innan osv. På detta sätt fick man ut betydligt mera av den frodiga växlighet som fanns på sätrarna.

1898 vistades säterfolket för sista gången på dessa gemensamma sätermarker och området som gällde för fundalingarna detta år var Östra Tänndalen. Året därpå var så allt förändrat, laga skifte var klart, nu hade var och en sin egen säter på sitt eget skifte, men nu var det bara en säter per gård,. Nya sätergrannar, nya betesmarker, nya slåttermarker och ett slit med alla hus som måste flyttas, med att bygga stängsel och en rad andra praktiska ting. Allt detta skulle klaras av under en 3 års period. Hade man möjlighet så bytte man hus med den som fått sin säter på den plats där de ens gamla hus stod, annars var det bara att ta ner husen och flytta dem. Det fanns dom som hann flytta sina hus redan till första sommaren, bl.a. berättas att folket på gården Övre Salomons i Funäsdalen rev och flyttade inte mindre än 14 byggnader över hösten 1898 och våren 1899. Detsamma gällde i alla byarna.

Sätern, liksom gården, bestod som regel av flera byggnader. Här fanns ”bustuggon” (bostadshuset), vidare ”störröset” som var kokhuset på vallen med en eldstad mitt på golvet och rökhål i taket, ”fäfjöset” och om man hade får och getter även ett ”sôfjös”. Vidare fanns där ett stall och så den viktiga ”mjölkstuggun”, en liten stuga byggd över en bäck eller kallkälla som var säterns kylskåp och sist men inte minst ”kovvon”, en förvaringsbod där man förvarade maten och allt annat. Utrymmena var kanske många till antalet med oftast små och anspråkslösa, men man var noga med att hålla rent och snyggt och på dom nakna timmerväggarna klistrade man t.ex. som tapet upp tidningspapper ofta tillklippta i dom mest fantastiska figurer.

Vastra 05Sommartid var sätertid och då flyttades i princip gården med alla dessa sysslor till sätern. När det var dags att ”buföra” avgjordes av hur vårvintern varit, vilken tillgång till foder det fanns på vallen. Ofta var det svårt att få fodret att räcka hela vintern hemma på gården, så man ville komma iväg till sätern så tidigt som möjligt och som regel kom man iväg någon gång runt midsommar eller i varje fall under juni månad, för att sen inte återvända förrän till Mikaelihelgen i början av oktober.

(Bilden – Myhrvallen Bruksvallarna).

Man gav sig iväg om morgonen, efter mjölkningen, innan hade man kontrollerat så det inte var någon annan gård som skulle samma väg, vid samma tid med sina djur för då kunde det kunde bli ganska besvärligt att få tag på sina egna djur om dom blandades efter vägen. Den lugnaste, eller kanske äldsta och klokaste kon hade försetts med en bjällra vars välklingande ljud hördes lång väg. ”Jählkullan” (bukullan eller säterkullan) gick före och lockade på djuren, ”jätâren” (vallpojken), ofta tillsammans med barnen på gården, gick efter och försökte hålla de ystra korna och småkräken samlade. Lasttrillan, stolpkärran eller om det inte fanns körväg fram till sätern klövjesadeln lastades med de nödvändigaste saker. ”Säterlasset” som det kallades kunde innehålla separatorn, Vastra 06träbyttor av olika slag, matvaror, kläder och sängutrustning och det var far i huset eller möjligen drängen som hade som sin uppgift att se till så att allt kom på plats. 

Livet på sätern var inrutat, de olika sysslorna tog det mesta av dygnets vakna tid, precis som hemma på gården och det mesta kretsade kring djuren. Man började tidigt om morgonen med att mjölka och släppte sen ut djuren på bete för att sätta igång att ta hand om mjölken, separera den, göra ost, koka messmör och kärna smör. 2-3 gånger i veckan tog man fram den stora ”tjelen”, kopparkitteln (60-80 liter) som man använde att koka i. Smöret och messmöret förvarades sen i träkärl som liksom osten togs hem till gården för att förvaras i jordkällaren.


( Bilden – Ingeborg Bent i Skarvrusätern Tänndalen).

Andra arbetsuppgifter som upptog tiden på sätern var slåtter och återigen slåtter, var av ”hackslåttern” (lieslåtter) var både den viktigaste och den största och i den var alla engagerade karlarna slog och kvinnorna räfsade. Vidare skulle det tillverkas vispar av björkris medan saven ännu fanns kvar, ”nästingar” (bindslen) och ”klôvô” (klave), ”rislimâ” (björkriskvastar) gick det också åt. Att plockade lingon och ”myrbär” (hjortron) hörde även det denna del av året till. Det var som synes mycket att pyssla med och det sägs att kvinnorna sågs sällan utan någon form av handarbete i händerna när dom ”var lediga”. Mathållningen var nog till vardags ganska enahanda med en matsedel som ofta inskränkte sig till tjockmjölk eller långmjölk kanske med lite hårt tunnbröd och en fläskbit som tilltugg, varvat med fisk och som måltidsdryck vatten eller skummjölk. Betydligt festligare var det när man fick besök för då var det våfflor med grädde, sylt och kaffe som gällde eller om det skulle vara lite mer mat den härjedalska nationalrätten ”flötgröt” och fisk. En sak är i varje fall säker, nämligen att ingen besökare gick ifrån en säter utan vara både mätt och belåten. 


Skogen

Går man tillbaka i tiden så hade skogen inte det ekonomiska värde som den har idag eller rättare sagt inget ekonomiskt värde alls. Men bara det att folk talade om den som dom gjorde, de talade nämligen inte bara om en skog utan om en timmerskog, en vedskog, en näverskog, en kolskog, en mossoskog, en bärskog, en svampskog allt efter nyttan, visar ändå hur viktig skogen var och hur mycket man använde den till.

Timmer var naturligtvis av största betydelse. I Härjedalen är nästa alla gamla hus byggda av trä, de knuttimrade husen är till och med ett av landskapet kännemärke. Man behövde också åtskilligt med ved, vanligast torr gran eller tall, till att hålla värmen och till Vastra 07belysning under långa kalla, mörka nätt i ett klimat som det som råder här. Åtskilligt med timmer har dessutom gått åt i kolmilorna där man sedan långt tillbaka producerat kol för gårds och bysmedjorna. Annat gick åt till framställning av tjära, även om det gällde i första han var stubbar.

När det gällde byggnation menar många att det till och med gick så långt att man slösade med timret. Som exempel anför man saker som golv av kluvna stockar med rundningen kvar neråt, taktäckning av kluvna unga träd som lades ovanpå taknävret för att fungera som takets vattenavstötande lager, sinnrikt utformade förstukvistar, påkostade exteriörer m.m.

(Bilden – vattensågen i Acktjärnsbäcken Funäsdalen).

När det gäller möjligheterna att förädla timret man hämtade hem så fanns länge bara yxan att tillgå, med den avverkade man, högg man sin ved och handbilade man sitt timmer. De mindre vattendrivna sågarna, ofta byggda och finansierade av bönderna själva i form av ett slags kooperativ (samfälligheter eller undantag), kom ändå rätt tidigt och fanns i varje fall redan under 1700-talet. Sågar som ersattes mot slutet av 1800-talet, då man även började bedriva en del handel med trävaror, av större sågar, kooperativa bysågar och privat ägda sågar. I början drevs dessa med hjälp av ångmaskiner och senare med dieselmotorer och elektriska motorer. Skogens mer moderna hjälpmedel, som motorsågar, skördare och annat, kommer inte förrän fram emot mitten av 1900-talet.


Fisket

Fisk var sen långt tillbaka en viktig födokälla i hushållet, men också en handelsvara. På marknaderna kunde försäljning av fisk ge lite kontanter för att inhandla salt, kryddor, tobak och annat som man inte kunde producera själva. Så fiskade gjorde man både sommar och vinter. Självhushåll i fjällbygd innebar helt naturligt svårigheter med att variera kosten och då var fisk många gången räddningen om man undvika olika följdsjukdomar. Man fiskade med nät, not, långrev och Vastra 08ryssjor och ofta anlade gårdarna fiskebodar i anslutning till sina fiskeskiften där man hade möjligheter att övernatta. Man hade också båtar för att öka sina fångstmöjligheter. Fångsten var för övrigt ofta mycket god och sett utifrån dagens värderingar så var det inte heller vilken fångst som helst utan näst intill bara det delikatteser typ öring, röding, harr och så lake förstås. En värdering som jag dock inte tror att folk då skulle hållit med om.


(Bilden - Karl Persson och Per Johan Källgren Tännäs fiskar lake med ryssja 1950-talet.)


Potatisåkrarna

Potatis kom tidigt till Västra Härjedalen och ersatte i viss mån bruket att blanda bark i mjölet för att dryga ut kosten. Väl etablerad så förstod man snart vidden av vilken betydelse potatisen kunde få i en trakt där det inte gick att odla speciellt mycket p.g.a. geografisk belägenhet och klimat. Potatisåkrarna växte snabbt i antal och vårdades ömt, i Bruksvallarna berättas det att torparen Jon Persson Myrn hos Bergstinget 1794 till och med begärde ett förbud mot lövtäkt med hänsyn till hans ”jordpäronåker”. Han menade nämligen att det fanns risk för frost om man tog bort det skydd som björkskogen utgjorde.

Den som sägs ha infört potatis i området är brukspatron Nils Södergren på Ljusnedal. Redan 1773 började han sätta potatis i sin kålhage vid Vastra 09bruksgården, men han hade problem med frosten. Åtskilliga försök gjordes med att på olika sätt skydda plantorna bl.a. försökte man skydda plantorna med näverstrutar (bilden).

Snart kom man emellertid på att om man kunde flytta upp potatisodlingen i Röstbergets södersida så var frostrisken mindre. Sedan dess har potatisodling i södersluttningar, alternativt nere vid sjöstränderna, varit något av ett signum för områdets samtliga byar och man finner dessa åkrar i områdets alla byarna. Åkrar som ofta fått namn efter sina brukare eller möjligen dess grundare och som har brukats till långt fram på 1960-70 talet, vissa brukas fortfarande.


Djurhållning

1770 publicerade ”SchäferDirectur”, fåravelsdirektör, Pher Schissler  en skrift kallad ”Herjeådalens Hushållning”. Där konstaterar han att Härjedalen näst Skåne, Småland och Västergötland är den provins där det uppfödds och försäljs mest oxar i landet. Djur som säljs till Falun, Gävle och Hälsingland. ”Thesse Oxar äro så tjåcke och långe, som Westgjötha-Oxar”, skriver han vidare och konstaterar att köttet dock smakar lite vilt och påminner en aning om ren – kanske beroende på mossan som boskapen får.

Till de åldriga bevisen för boskapsskötselns betydelse kan man också lägga beskrivningarna av hur man efter den så kallade Storoxvägen lät oxarna leverera sig själva, ”kreatursdrefta”, till Falun och koppargruvan där. Väl framme slaktades djuren och oxhudarna blev linor nere i gruvan, det behövdes 200 hudar för att tvinna en lina på 125 meter en lina som sedan bara höll i ett och ett halvt år. Av köttet som ”blev över” sägs den inte alldeles obekanta falukorven ha kommit till. 

Emellertid storleken på fjällområdet djurbesättningarnas bestäms egentligen av en enda faktor, nämligen möjligheterna att få tag i foder. När man frågor en bonde här om hur många djur han har eller hade på gården så får man oftast till svar; ”.. så många som det var möjligt.” Svaret handlar alltså om tillgång på foder, samt om antalet platser som man hade i fjöset, vilket i och sig var möjligt att förändra men ändå fodrade en hel del i form av både arbetsinsatser och kapitaltillgång.

Kreatursantal i Västra Härjedalen vid avvittringen (1855-61) och jordbruksräkningen 1927

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Avvittringen 1855-61

 

Jordbruksräkningen 1927

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Socknar

 

Hästar

Nöt-

Får och

 

Hästar

Nöt-

Får och

 

 

 

Kreatur

getter

 

 

kreatur

getter

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tännäs

 

134

1135

1749

 

189

1406

1635




Kor och tjurar

Fjällkon, Svensk Kullig Boskap (SKB), har i alla tiderna varit den allt igenom Vastra 10dominerande rasen i området. Den var frisk och långlivad, blev ofta 15-20 år gammal, dessutom var den präglad på utfodring med hö och fjällbete och betade effektivt. En lätt kropp, starka ben och klövar gjorde dessutom att den tog sig fram bra på stenig, kuperad mark liksom i våta myrmarker. Dessutom lämnade den en mjölk med hög fetthalt.

(Bilden – fjällko).


Dom flesta betäckningar skedde under hösten, så att kon hann med att föda på försommaren innan det var dags att buföra till sätern och naturligtvis för att den skulle ge bra med mjölk under sommaren. Många gårdar hade egen tjur, hade man inte det gick man till den närmaste gård där det fanns för att få sin ko betäckt. ”Språngavgiften” bestod som regel av en s.k. ”tjurtapp”, en hårdstoppad säck med ”gohöjj”.

Det förekom även s.k. föreningstjurar, ett antal gårdar gick ihop om en tjur som dom turades om att föda över vinterhalvåret (1920-50 tal). Man kunde också få hjälp via Hushållningssällskapet med avelstjurar. Dels placerade dom ut lämpliga tjurar, dels kunde man få ekonomiskt stöd för att införskaffa tjurar. Ett annat sätt att få in nytt blod i besättningarna var att köpa tjurkalvar från någon annan by. På 1940 och 50-talen köptes t.ex. ofta tjurkalvar från Valmåsen eller Långå.


Hästar

Hästbild
De raser man föredrog var den Nordsvenska brukshästen, tillsammans med gotlandsrusset Sveriges enda inhemska hästras. En häst som var både klok, lugn, stark och tålig. Vidare Fjordhästen, ursprungligen en norsk ras som är pigg och lydig samt den Gudbrandsdalska hästen (Dölehästen) och när det senare kom till skogsavverkning blev även Ardenner eller som den också kallades Bergsardenner, en stor och stark häst, rätt så vanlig.

(Bilden – Hans Wessel på Malmagen 4 i Fjällnäs).




Längre tillbaka köpte man ofta sina hästar i Norge, till exempel vid marknaderna i Röros eller Levanger, men när man sen kommer fram till 1900-talet handlar man alltmer av olika hästhandlare. Här några exempel på sådana Jöns Nilsson från Kvisthån och senare Håberget Sveg som var verksam på 1930-40 tal, Petrus Hultgren Sveg 1930-40 tal, vidare Sven Persson Östersund, Vidar Nordström från Hede, Erik Olofsson Storsjö Kapell för att nämna några. Ola Skott i Brekken kunde också förmedlade hästköp, även om man inte kan kalla honom hästhandlare. Prisexempel – Magnus Olsson (Fd 1:3) köpte 1937 en märr av rasen bergardenner av Jöns Nilsson Kvisthån för 1 200:-, hans son Olle Magnusson köpte 1953 en vallak av samma ras och gav då 4 500:-.

Ville man betäcka så gick det även att få tag i avelshingstar inom området t.ex. hos Per Halvarsson på Mon eller hos Karl Johan Jonsson på Stampen bägge i Tännäs. På 1930-50 talen fanns Stor-Sven i Måläng och Jon Olofsson kallad Pöt-Jo eller Putt-Jo från Storsjö som var kända för sina avelshingstar. Putt-Jos hingst, som för övrigt hette ”Molke”, kom Vastra 12han med till byarna varje försommaren, han tog för en betäckning mellan 50 och 100 kr. Betäckningar gjordes under perioden maj – juni.


Oxar

På en del gårdar hade man bytt ut hästen mot en oxe. Här några exempel på bönder som hade oxar Karl Larsson Uti Holmen Ljusnedal, Olle Näslund Bruksvallarna, Einar Wagenius på Flon och Olle Martinsson Vivallen Funäsdalen.

(Bilden – Martinssons Vivallen Funäsdalen och plöjning med oxe).


Kräk

Får o getter, bockar och baggar bytte man oftast sins emellan för att undvika inavel.


Djurdoktorer o ”kloka gubbar”

Problemet sjuka djur klarade oftast folket på gårdarna själva, men det måste ändå ha varit skönt att ha någon ”expert” att ropa på när det krånglade till sig. Så småningom skulle det komma en veterinärstation förlagd till Hede, men det var ju en bit dit så både då och innan förlitade man sig på de lokala, ofta självlärda, ”djurdoktorerna” och ofta hade varje gård sin speciella ”doktor” som man kallade på.

Den mest namnkunnige i Västra Härjedalen var utan tvekan Nils Uthus från Uthusgården i Funäsdalen – djurdoktor, ”jeldare” (kastrerade djur) samt byslaktare – han var verksam från 1900-talets början ända fram till 1950-talet. Självlärd men duktig, klarade till och med komplicerade kalvningar. Mjölkfeber behandlade han t.ex. med cykelpump och tvättning med en blandning av alun och blysocker ett recept att ställas mot dagens antibiotika. Vid matvägran använde han en saltsyreblandning, numera används propylenglykol.

Foderfångst - höskörden

När det gällde att få tag i foder så lämnades ingen möjlighet oprövad, bara den delen av foderfångsten som handlade om gräsfoder pågick praktiskt taget under hela fjällsommaren. Den började i mitten av juli med att man slog röstor (skogsgläntor) och myrar. I början av augusti var det så dags Vastra 13för att slå gårdarnas täkter nere i byn, för att sen dra man sig upp till sätern och dess omgivningar och sen avsluta jakten på foder fram i september med ängs-, starr- och fräkenslåtter utefter åar och vattendrag.

Under långliga tider slogs allt för hand, med en jå som det heter på härjedalska, på svenska lie. Man hässjade, för att när höet sen torkat köra in det i någon av alla de hölador som man hade utplacerade. Fanns det inte lador så torkades höet så gott det gick utomhus i ”höjjlag” eller ”höjjgolv”, olika namn i olika byar. Skogshöet Vastra 14torkades dock oftast direkt på marken för att senare läggas i ”höjjgolv” eller ”stacke” (höstack).




Ett ”höjjlag”/ ”höjjgolv” var helt enkelt en höstack eller hässja, uppbyggd på ett noga uträknat sätt så att inte höet skulle bli blött och som bestod av ett visst antal ”tjämmor”. En ”tjämma” (ett höfång) kunde variera beroende på om höet var nyskördat eller torrt, en stor ”3 tjämming” utgjorde ett hästlass.

Underst i ett ”höjjlag” lade man en risbädd så att det fanns avrinning och så att inte höet frös fast i marken. Överst ett tak av hö ”flätat” på ett finurligt sätt eller torv återigen för att skydda mot regn och väta. Hemkörningen sköttes under vinterhalvåret när isarna bar och marken var täckt med snö så att man inte behövde vara beroende av det näst intill obefintliga vägnätet. Målsättningen var att höet skulle vara hemma innan skogavverkningarna och timmerkörningarna tog vid efter nyår.

Det var hästen och mjölkkorna som fick det bästa fodret utdrygat med myr- och ängshö. Ungdjur och krak (får och getter) fick som regel hö från röstorna utdrygat med ängshö.


Andra foder och fodertäkter

Lövtäkt – björklöv togs dels på försommaren i samband med björkhuggningen, dels under hösten och bands samman i kärvar eller lades i stackar som fick torka ute i skogen. Stackar som kunde se ut som en samekåta, ofta med ved högst upp för att hålla riset på plats. I första hand var det får och kor som fick av denna skörd. På vissa håll tog man även hem färska kvistar med löv, dessutom var s.k. gnag, talltoppar och kvistar stundtals ett viktigt vitamintillskott inte minst för fåt och getter. Korna fick i stället björkbark i sin ”sörpa” (se nedan).

Lavtäckt – att laven var viktig kan man förstå när det berättas från Messlingen att man tog hem 6-8 lass per varje vuxen ko. Uppgifter från andra byar vittnar om samma sak, där det talas det om att lav och mossa utgjorde en tredjedel av fodret. Laven gav man i huvudsak till nötkreaturen och den var ett bra mjölkfoder.

Renlaven som togs på hösten, lades ihop till lagom stora högar lämpliga att lasta på en kälke. I botten ett kvistunderlag som höll vattnet borta och såg till att inte högarna frös fast i marken. Högarna hämtades sen, liksom höet, hem under vintern med släde eller kälke då de var frusna. Dom vältes helt enkelt upp och ner direkt över på kälken med hjälp av ett spett eller liknande. Väl hemma tinades de så upp i fjöset.

Mossotäkter – främst vitmossan togs upp på våren och försommaren med hjälp av en hacka, typ en flåhacka. På sina ställen kunde det till och med vara så gott om mossa att man använde sig av en grep. Mossan träddes sen på 1,5 meter hög stolpar för att torka under sommaren men det hände också att den lades även upp i högar med ett underlag av ris, ”mossoklompar”. Enligt Oskar Bergman i Tännäsboken bestod en ”mossoklomp” av 15-18 högar lagom stora att bära i famnen och som ungefärligen höll måtten en 1/2 meter gånger 1 1/2 meter gånger 2 meter, en ”klomp” vägde runt 150 kilo och två ”klompar” var ett lagom häst- eller oxlass i den obanade terrängen.

Det berättas på andra ställen att man delade upp dessa ”klompar” med hjälp av t.ex. en svans för att få lagom bitar under transporten. Väl hemma delades den i varje fall i lagom stora bitar för att passa i ”mossorivaren” sVastra 15om förvandlade klumparna till strö. Torvströ eller bara strö som man spred ut på golven i fjös och stallar under vintrarna. Grisarna fick hela bitar som dom själva bökade sönder. Ströet tillsammans med djurens avföring blev sen en bra gödsel som sen spreds på ängar och vallar till nästkommande försommar. Dessa täkter var ofta samfälligheter liksom myrtorvstäkterna.

(Bilden – torvtäckt på Flon Bruksvallarna)

”Sörpa” - förutom gräsfoder och annan foderfångst kokade man s.k. ”sörpa” till djuren (ordet sörpa kommer ursprungligen av sörja, vilket säger allt). Denna sörpa kunde innehålla i stort sett var som helst i form av såväl vilda som odlade växter uppblandat i vatten och kokat. Rover, kål, rötter av diverse slag, humle om man hade det, nässlor, agnar och halm efter tröskningen, bark av tall och asp, kli, potatis, köksavfall, repat löv är allt exempel på vad som kunde ingå i sörpan och gick det riktigt långt sägs det att man gärna blandade i lite hästdynga också.


Mjölk

Enligt uppgifter från 1904 och en djurbesättning i Funäsdalen så var avkastning hos en fjällko cirka 2 000 liter per år, eller 6 liter per dag. Uppgifter som kan sägas bekräftas av årsräkenskaperna hos Funäsdalens kontrollförening 1913-1915 då man kom fram till en medelavkastning i området på 1 800 – 2 000 kr per ko och år, detta med en utfodring bestående av enbart hö, bete och rovor.

Mjölk och mjölkprodukter användes länge i första hand i det egna hushållet. Någon avsättning för färsk mjölk värd namnet förekommer inte förrän långt fram i tiden, även om man sålde en och annan liter till folk som inte hade några kreatur själva. Inte ens Farups mejeriverksamhet som kom igång runt 1860 tycks ha köpt mjölk i någon större utsträckning från de enskilda bönderna utanför Ljusnedals Bruks område.

Det är först med att turistanläggningarna kommer igång som man kan börja skönja en marknad för mjölken och något senare kommer också mera ordnade mejerileveranser igång. I första då till Andelsmejeriet i Ljusnedal som kommer igång 1924, dit många valde att leverera. När sen mejeriet där lades ner kom avkärningscentralen eller som den också kallades invägningshallen i Funäsdalen, 1954 – 1960, varifrån man i sin Vastra 16tur levererade till Jämtlands Mejeriförening. Leveranser som till att börja med gick till Sveg, senare till Ljusdal och sker i mjölkkrukor som varje gård ställde ut på sin mjölkpall där dom hämtades och fraktades till mejeriet av SJ:s mjölkbilar. Ett tillvägagångssätt som senare byts mot tankbil som går till Östersund.

(Bilden – SJ:s mjölkbil Edvin Ljungberg).


Uppköpare av livdjur och boskapstågen

Som tidigare nämnt berättade Schissler redan på 1700-talet om den härjedalska boskapshandeln. Senare tiders uppköp av livdjur gjordes av särskilda boskapshandlare och skedde som regel under hösten. Det man i första hand efterfrågade var mjölkkor och bäst betalt fick man för höstkalvande kor, kvigor och tjurar. När väl boskapen som handlaren köpt in var samlad så startade den s.k. ”boskapsdrefta”, ett boskapståget som kunde innehåll 40-50 djur. Korna fick så att säga leverera sig själva, hanVastra 18dlarna hade i förväg lagt upp en rutt och tingat övernattnings- och betesplatser utefter den tänkta vägen. Ersättningen till folket i de byar där man stannade var ofta att de fick komma och mjölka korna gratis. När man värderade djuren mättes de upp med kedjor, måttet var kvarter.

Lanthandlare Salomon Wagenius Nol i Eggen Funäsdalen (bilden) var en av dem som köpte livdjur och gick med s.k. ”kröttördreft” ner mot Dalarna, han kunde även en del år gå till Hudiksvall över Ljungdalen. Han samlade djuren på sin gård norr om berget och med på ”drefta” hade han ofta ungdomar plus någon mjökerska för att hålla reda på djuren. En annan var Erika Orsa Olofsson (även hästhandlare) från Storsjö Kapell. Han gick med sin ”dreft” över Flatruet och Ljungdalen till Åsarna där djuren lastades på järnvägen för vidare befordran nedåt landet. Djuren samlades han i en inhägnad som ska ha legat vid nuvarande linbanestation i Funäsdalen. Per Svensson i Hållan fungerade som hans ombud.

Det sista boskapståget gick någon gång i början av 1930-talet, därefter övergick man till andra transportmedel. Efter krigsåren på 1940-talet var skinnhandlare Johan P Wagenius ombud för djuruppköpare från Dalarna, dom transporterna skedde med lastbil.


Kött och slakt

Den mesta slakten skedde på hösten under oktober – november och var av typ husbehovsslakt. Den skedde som regel hemma på gården i varje fall fram till 1960-talet. Småfä typ får och getter, liksom ungdjur slaktade man nästa alltid själva men när det kom till mer komplicerad slakt som slakt av äldre kor, tjurar och grisar tog man ofta hjälp av någon byslaktare.

För Funäsdalens del fanns i början av 1900-talet även ett litet slakteri som låg i Hållan (mitt emot Görnländaren) och på 1950 talet fanns ett byslakteri i gamla Ångsågen, med förädling av varorna och försäljning i källarvåning på Moren (låg där nuvarande Konsum ligger). I Bruksvallarna liksom i Ljusnedal samordnade Konsum slakt för byns bönder ett par dagar varje höst. Köttet fraktades i ”häckar”, trälådor med glesa bräder till Konsums charkuterifabriker i Sveg eller Östersund på lastbilar. En annan variant  stod slaktare Bengtsson från Hede för när han åkte omkring med en liten lastbil och köpte upp slaktdjur på 1940-50 talen.


Skinn, skinnberedning och skinnhandel

I slutet av 1800- och början av 1900-talet fanns folk som beredde skinn i flera av byarna, dom beredde pälsskinn, garvade hudar och skinn för skotillverkning. 1890 köpte t.ex. Johannes Estensson en mäling av Jöns Jonsson Backén och byggde sig ett hemman kombinerat med ett garveri. Placeringen vid stranden på Funäsdalssjön var viktig med tanken på att han måste ha tillgång till vatten i sitt arbete (nuvarande Turistgården). I Tännäs fanns tidigt Jon Halvarsson som sysslade med skinnberedning på gården Stampen, han drev för övrigt också den vadmalsstamp som givet gården dess namn,. Älghudar blev till sämskskinn av vilka man sydde jackor, västar och jackor. Henning Orsa var en fjällskräddare som fram till 1930-talet gick mellan gårdarna och sydde fårskinnsfällar.

Handel med skinn var kanske än vanligare och redan under slutet av 1800-talet började den ovan nämnde lanthandlaren Salomon WVastra 19agenius på Nol i Eggen köpa upp skinn från bygden, skinn såväl från tamboskap som vilt och göra affärer med skinnuppköpare utifrån, i första hand från Östersund. En verksamhet som efter Salomons död (1940) övertog av Johan Persson Wagenius, ”Skinn-Persson” kallad, på ”Jo-Busks” Nålanåt Funäsdalen och efter honom tog i sin tur ”Skinn-hans son Oskar över och drev verksamheten.

(Bilden – ”Skinn-Persson” med dottern  Astrid 1941).


Fåren, ullen och beredning av denna

Ytterligare en viktig syssla handlade om att ta till vara ullen från fåren, fårullen var basen för alla textiler. Vävstolen, sländan och sedermera spinnrocken (kom på 1600-talet) har haft sin givna plats i stugorna och under vinterhalvåret spanns och vävdes det för fullt. Många sände iväg ullen till något spinneri och fick tillbaka färdigt garn, gällde också vadmal. Skulle garnet ha färg använde man påspulverfärger eller stenlav.

Vadmalsväven var den viktigaste, varma vinterkläder var en nödvändighet i dessa trakter. Vadmal som var en ren ylleväv medan både varp och inslag var av ullgarn.  Lärft gick till dukar, gardiner, lakan, handdukar m.m. Vanligast vävde man på 70 cm bredd, ville man ha bredare tygstycken sydde man sen ihop två våder.


Hantverk och redskap

Många, för att inte säga de flesta gårdar, hade egna smedjor och snickarbodar där man smidde och snickrade för gårdens behov. Där tillverkades såväl möbler som tråg och byttor för hemmet och hushållet. Framställning av olika bindslen för djuren som ”nästingar” och ”klövjor” var typiska vintersysslor. Mycket av redskapen som användes på gården tillverkade även dom långt fram i tiden hemma på gården. Det var främst mindre saker som lieorvar, räfsor, skaft till yxor och diverse andra verktyg, men även större redskap typ slädar, skaklar, plogar, harvar och vältar. Med industrialismens genombrott blev det dock mer vanligt att dessa inhandlades hos ortens handlare eller vid olika marknader. Det fanns många olika fabrikat och modell att välja emellan, om vi tar liar som exempel så fanns det Hammerdals ”Jåkniven”, Ljungdals, Skebergs och Sörfors.

Den första slåttermaskinen i bygden lär ha varit Farups maskin av märket Buick inköpt 1873 för 500 kronor. Från Bruksvallarna berättas att den första slåttermaskinen kom runt 1905 (kostade 300:-) och på 1920 talet kan vi konstatera att den var näst intill var mans egendom och betydde mycket för att hålla landskapet öppet. Carl Gustav Vastra 1702De Laval fick patent på separatorn 1879, men det ser ut som att det dröjde till början av 1900-talet innan den blev vanlig i Västra Härjedalen även om det säkert fanns gårdar här som skaffade tidigare. Den var till att börja med handdrivan och den minst av Alfa Lavals maskiner kostade i början av 1900-talet mellan 100-200 kronor. Mjölkmaskinerna kommer på 1930 talet och på 1950-talet kom kraftfodret, vilket hade stor betydelse för mjölkproduktionen

(Bilden – Jenspärsvallen Bruksvallarna, Martina Olofsson).



Slutkommentar

Med skriften ”Gårdar i Västra Härjedalen – allmänt.” finns, som med så mycket annat, en baktanke. Nämligen att komma ifrån att för varje gård skriva in den typ av information som i princip gäller för samtliga gårdar och sätrar. Basen för häftet har, som för alla andra delar i projektet, varit den information som funnits att tillgå i befintliga material och alla de människor som ställt upp. Människor som svarat på frågeformulär, berättat, låtit oss låna deras foton och hjälpt till att forska vidare kring alla de frågor och undringar som av någon form av självklarhet tycks dyka upp när man börjar forska i sånt som hänt.


Sammanställningen utförd av:   Lasse Johansson Funäsdalen.

Källor:

  • Gård o Säter Arkivets stora frågeformulär ”Gård för gård”.
  • Byböckerna från Tännäs, Ljusnedal, Bruksvallarna, Messlingen, Högvålen.
  • Anteckningar om Funäsdalen med omnejd.
  • Jämtland Härjedalens historia I-V.
  • Bruksanvisningar/ Erik J Bergström Östersund 2004 (potatisåkrarna).
  • Härjedalens ortnamn och bygdesägner/ Erik Modin Sveg 1902.
  • Härjedalsfjällen/ Peter Mosskin.
  • Bilder från Gård o Säter Arkivets bildarkiv Funäsdalen.
  • Fotografer Lars Helgesson Ljusnedal, Erik J Bergström Östersund, Kjell Larsson Funäsdalen, George Busk Messlingen, Lasse Johansson Funäsdalen och flera okända.
  • Teckningar, hässjor George Busk Messlingen.