|
Trammen eller Borren, som det tidigare kallades, var från början ingen gård i ordets bemärkelse utan en skogsarbetarförläggning från senare delen av 1800-talet. Under den här tiden drevs gården först från bruksdisponent Farups sida och efter hans bortgång från kronans sida omfattande huggningar i detta område på norra sidan av sjön Lossen och Ljusnan. Man anlade då på flera platser skogsarbetarkojor eller som vid Borren en skogsarbetarförläggning. Här bodde skogsjobbarna under veckorna eller, i många fall, hela vintrarna från nyår fram till maj. Man hade någonstans att sova, man hade ofta en anställd kocka som såg till att de hårt arbetande männen fick mat i magen och man hade stall för hästarna. Stället nyttjades dessutom av samerna när dom hade sina renarna ner mot Torråsen och Tramsberget.
Som gård med fjälljordbruk och allt kom Trammen bara att drivas och bebos under knappt en generation eller från 1909 fram till 1950. Johan Petter Hellström, upptagen som timmerhuggare och född i Hafverö församling vid Östavall i Ånge, och hans hustru Anna Hellström från Ljusnedal och gården Storbacken hade fram till 1909 arrendet på det nedslitna och nedgångna kronotorpet Stene i Ljusnedal. Ett ställe som var så nedgånget att bruksledningen ville riva det och då erbjöd familjen att i stället få arrendera Trammen.
 Våren 1909 flyttar familjen Hellström till Trammen, en familj som förutom far och mor bestod av sex barn, det äldsta 14 år och det yngsta näst intill nyfödd. På platsen fanns en gammal liggtimmrad liten stuga med ett enda rum, ett fodermagasin och ett stall, allt i ett miserabelt skick. Stället hade tiden innan Hellströms flyttade dit används sommartid för bete åt hästarna på Ljusnedal och under hösten innan hade gästgivaren i Valmåsen haft sina kreatur där på bete.
Familjens djurbesättning bestod vid flytten av ett par kor, två kalvar och några får. Kanske inte så stor men så hade de heller ingen tilldelad slåttermark på Stene utan fick passa på när tillfälle gavs att dela med någon annan kronoarrendator. Oftast fick dock de söka sig till någon avlägsen myr- eller starrslåtter och under sådana betingelser var det helt naturligt svårt att hålla någon större besättning. På just detta område blev det bättre när de flyttade till Trammen.
Sakta men säkert får de emellertid ordning på sitt nya hem. Djurbesättningen växer när korna kalvar och fåren får lamm och till julen 1911 var så lyckan fullständig när man lyckats låna ihop tillräckligt med pengar för att köpa en häst. Man börjar snart nog att bli i behov av ett bättre utrymmen för djuren. 1910 får man därför med kronojägarens hjälp utstämplat virke vid Härjtmyren till ett bygge. Virke som fraktas till Ljusnedal där det under hösten 1911 sågas, medan själva byggnationen fick vänta till sommaren efter. 1916 byggdes magasinet om till bostadsutrymme.
Johan Petter och Anna.
Med hjälp av hårt arbete yxa, spett och flåhacka förvandlades stränderna utmed intill gården till odlingsmark. Något som så smått började ge resultat hösten 1912-1913, även om det då fortfarande var starrslåttern som gav den huvudsakliga delen av fodret till djuren.
Stora ögonblick var säkert till exempel 1911 när man köpt en separator av märket ”Diabolo” genom Sundins affär i Tännäs, liksom när man några år senare kunde kosta på sig att köpa en plog. Vänder vi på det så verkar deras stora problem under många år ha kretsat kring Johan Petters möjligheter att få arbete och framför allt att få arbete hemomkring. Gamla mönster för kronas sätt att anställa folk gjorde att han oftast fick dra iväg långa vägar till avverkningar nere i norra Dalarna, trots att man alltså hela tiden avverkar i skogarna runt familjens ställe. Något som också innebar att han oftast var borta hela vintrarna.
Undan för undan utvecklade man emellertid sin gård och visst kan man säga att Trammen och allt det arbete som lades ner där ute i ”ingen mans land” är ett bra exempel på det man kallar för en ”odlargärning”. En gård som från nästan ingenting med åren utvecklades till ett fint fjälljordbruk med uppodlad mark och rustade byggnader.
Men det var en gård vars dagar var räknade. Redan 1940 hade den första deldomen kommit om en reglering av sjön Lossen och i juli 1958 kom det slutgiltiga och ödesdigra beslutet från Österbygdens vattendomstol. Det skulle byggas en regleringsdamm ovanför Rörhån. Sjön Lossen skulle höjas 24 meter och sträcka sig upp till Ljusnedalsfallen. Vid övre Borrströmmen skull det anläggas en spegeldamm. Bara i Ljusnedal skulle på så sätt åtta gårdar komma att läggas under vatten. Mycket av byns bästa slåttermarker försvinna liksom många goda fiskevatten. Bland de gårdar fanns Trammen.
Det var bara till att förbereda sig för det oundvikliga. Efter vistelsen på Rötjärnsvallen sommaren 1950 avvecklar man djurhållningen på gården för gott. Sonen Gustav köpte en snickarverkstad och senare även ett torp i Funäsdalen. Under hösten 1950 och våren 1951 flyttar han och föräldrarna Johan Petter och Anna till Funäsdalen där de bor hos dottern Emma och hennes man Lars Siljeström en period.
På sista snön vintern 1959 tömdes så gården på sitt lösöre och i maj 1962 släpptes vattnet på, vilket innebar att Trammen som bebodd och odlad gård kom att ”leva” under en enda knapp generation.
Sista flyttlasset 1959 Gustav Hellström och Gunilla Hjort.
Vad hände sen:
- Alfred arbetar som dräng åt olika arrendatorer i Ljusnedal under sommarhalvåret och i skogen om vintrarna. Så småningom bildar han familj med Maria Bergman och bosätter sig i Bruksvallarna.
- Selma förlovar sig 1915 med Jörn Olsson på Ljusnedal och i januari 1917 får paret sonen Olof Johan. De bor från 1916 till 1918 på Trammen och under den tiden sker åtskilliga förbättringar där då Jörn var en duktig snickare. Selma drabbas av lungsot och dör under hösten 1919.
- Erika får 1917 sin första pigplats på gästgiveriet i Valmåsen där hon kommer att bli kvar efter att hon 1917 gift sig med sonen på gården Sven Svensson, allmänt kallad ”Lill-Sven”. Paret får 12 barn.
- Ida arbetar som piga på Ljusnedal, träffar och blir så småningom gift med Teodor Eriksson på Nålanåt. Paret får ett barn, dottern Göta.
- Olga blir gift med Gustav Björklund och bosatt i Funäsdalen. Paret får tre barn Ingrid, Karin och Gunnel.
- Emma arbetar som piga lite varstans, i Messlingen, Bruksvallarna och Funäsdalen får sonen Allan med Sigurd Slättan och Erling med Oskar Göransson innan hon träffar och blir gift med Lars Siljeström med vilken hon får sonen Alf 1942. Paret var bosatta på Åsen i Funäsdalen.
- Brita Amanda flytta till Sveg, gifter sig med Algot Fagerström. Paret får två barn Alva och Anita.
- Gustav blir kvar hemma på gården och tar över arrendet 1941. Flyttar till Funäsdalen 1950. Bor hos sin syster Emma och hennes man Lars hyr kopparslagare Bloms hus som dom sedermera, 1958, köper´. Stället kom senare att kallas Tomtebo. Han köper även Johan Helmer Erikssons ”Snickeriet” (Fd 2:20) vilket han sen driver fram till 1986. Gift med Anna f. Källmark, paret förblir barnlösa men hos dem bor Annas dotter Christina f. Ling.
Säterskifte
 Rötjärnvallen, vid Rötjärn ute på skogen söder om Lossnen. Vallen som tidigare tillhörde Sundins från Valmåsen. Även gästgivaren i Valmåsen Sven Svensson d.ä. och Bergs från Tännäs har sina kreatur i området. 1911 buför man från Trammen till Rötjärnvallen för första gången och sedan kommer man att vara där med djuren varje sommar fram till 1950 när gårdens djurhållning upphör.
Vallen ägs numera av barnen till Sven Svensson d.y. och hans hustru Erika på gästgivargården i Valmåsen och har så sent som 2005 genomgått åtskillig renovering, bilden på bustugan är från just detta år.
Fotnot: Läs om livet på gården i skriften ”OM – Från Stene till Tännäs.” i vilken dottern Erika g. Svensson berättar.
Källor:
- Gård o Säter Arkivets material.
- Folkbokföringen 1890 och kyrkböcker.
- Från Stene till Tännäs/ Erika Svensson.
- Ljusnedalsboken/ Kyrkliga arbetsgruppen 1987.
- Foto – äldre bilder av okända fotografer, nutid Lasse Johansson Funäsdalen.
- Sveriges dödbok 1947-2003/ CD Sveriges släktforskarförbund.
|
