¤ Fjällnäs - Fjellnäs Högfjällspensionat Ma 2:11 Rörosvägen.
 

Hemmanet Malmagen 2 bär på såväl ursprunget till byn Fjällnäs som till Fjällnäs Högfjällspensionat. Den  5 juli 1758 insynades för Lars Larssons räkning ett hemman vid Malmagens strand på mark som tidigare brukats av brukspatron Södergren i Ljusnedal och hans svåger Ingebrikt Hansson i Funäsdalen.                                              
Ett markskifte som omfattade i stort sett hela norra sidan av sjön Malmagen och delar av södra sidan. Lars Larsson och hans hustru blev därmed de första fasta bosättarna i det som sedermera ska bli byn Fjällnäs. Här fick de med åren fem barn var av tre uppnådde vuxen ålder nämligen Mareta, Per och Lucretia.

När det senare blev dags för arvskifte efter att Lars Larsson 1786 så fick, enligt avkunnad dom vid häradstinget 1791, sonen Per halva dödsboet. Denna del kom senare att bli gården ”Väst i sjön”, dock först efter att Per hade sålt den till sin syster Mareta och hennes man Christen Pettersson. Den andra halvan, som låg ungefär där nuvarande Strandgården ligger (bilden nedan) och var ursprungsgården, tillföll yngsta dottern Lucretia efter lottning mellan döttrarna.

Någonstans runt 1822 byggde sig Lucretia och hennes man Per Fransman en ny gård, en bit ifrån den tidigare, en gård som kom att få beteckningen Malmagen 3. Samtidigt fick Mareta och Christens äldsta son Per köpa ett trög mark på denna del av fastigheten och bosätta sig på ursprungsgården, Malmagen 2. Per kom helt följdriktigt att heta Christensson i efternamn gifte sig med Märet Hansdotter. Paret fick två barn Hans och Märet och av dessa blev det Hans som tog över efter fader Per (Ma 2) och efter dessa bägge kom gården länge att sen kallas ”Per-Kerstens” eller ”Hans-Pers”.

Tiderna förändras emellertid, Hans väljer 1869 att sälja hela sitt hemman till en Lars Jörgenssen Råse, affärsman från Norge. Råse säljer i sin tur till Jon Olofsson som i sin tur säljer till handelsmannen P D Amnéus även han från Röros, som i sin tur först 1881 säljer avverkningsrätten på fastigheten till en grosshandlare Kempe och sen 1884 själva fastigheten till Jonas Åslund som där ska komma att bygga upp det som ofta benämns ”Sveriges första fjällhotell”.

Vad hände sen:

• Hans Persson säljer 1869 men blir kvar som brukare på gården, men känner sig så småningom ”överflödig” och flyttar till Bruksvallarna 1895-12-04. Då har redan hustru Sigrid gått bort 1891. Dessutom har flera av deras barn går bort i unga år, första sonen Per vid drygt 3 års ålder, första dottern med namnet Ingrid vid knappt en månads ålder och den andra dottern med namnet Ingrid vid knappt 18 års ålder, Anna som blev ett drygt år och Sigrid som blev en dryg månad.
   
• Sonen Hans rapporteras i kyrkboken 1874-1884 som saknad.
   
• Dottern Märet gifter sig 1883-10-15 med Jon Hansson född 1847-03-24 i Tännäs socken och flyttar till Malmagens Gästgiveri Fd:43. Deras första barn dottern Emerentia födes 1883-08-30.
   
• Den andra sonen med namnet Per flyttar med fadern till Bruksvallarna och Ljusnedals bruksförsamling 1895.
  
   

Jonas Åslund

Jonas Åslund föddes 1837-03-06 i Matfors, Tuna församling Medelpad i en familj med dels en konstnärlig ådra dels en tradition yrkesmässigt som kronofogdar och länsmän. Modern hette Christina Märta Örbom, officersdotter från Jämtland, född 1801. Fadern var kronolänsman i Tuna, Attmar och Stöde socknar, Jonas Åslund d.ä. föddes i Sveg 1801 som son till befallningsmannen i Härjedalen, kronofogde Daniel Åslund.

På familjens konstnärliga sida är de mest kända Jonas (d.y.) brorson Helmer Osslund och den store norrlandsmålaren, och hans son Erik Osslund. Helmers Osslunds målning ”En utsikt från Fjällnäs” ingår i Jämtlands läns konstförenings samlingar. (Bilden)

Jonas Åslund var en studerad man, tog studentexamen i Uppsala och även en kameral examen. Han får efter avlagd examen arbete som notarie vid Kungliga Tullverket i Stockholm och väl där sätter han sig åter på skolbänken. Den här gången vid Musikaliska Akademin där han avlägger examen som musikdirektör i fiol och orgel. Arbetar därpå en kortare tid som landskanslist i Östersund innan han får en tjänst som kronolänsman i Lillhärdal 1865. Samma år gifter han sig 1865-08-25 med Hilda Agata Sofia Broberg, född 1837-08-30 och dotter till kontraktsprosten Lars Eric Broberg i Romfartuna, Västmanland.

I Lillhärdal står han för uppbyggnaden av gården Åkersberg och arbetar vid sidan om sin tjänst som juridiskt ombud för Ljusne-Voxna AB samt för grosshandlare Vilhelm Henrik Kempe, ägaren till detta bolag. För såväl bolagets som för Kempes privata räkning genomför han på provisionsbasis åtskilliga hemmans- och skogsköp bl.a. i Härjedalen. Samtidigt göra han en hel del affärer för egen räkning och bygger med tiden upp en personlig förmögenhet.

I sällskapslivet umgicks han ofta med spelmännen i trakten. Han använder flitigt byns kyrkorgel och det är t.o.m. möjligt, för att inte säga troligt, att han en tid fungerade som kantor och att han mycket väl kan ha haft ett finger med i spelet när man i Lillhärdal 1880 bytte ut byns gamla kammarorgel mot en piporgel, inköpt hos firma E. A. Setterqvist & Son i Örebro.


Åslund och Malmagen

Den 3 april 1881 befann sig Jonas Åslund (bilden) på en affärsresa i Röros som ombud för grosshandlare Vilhelm H Kempe från Stockholm och väl där skrev han ett kontrakt på avverkningsrätten 30 år framåt i tiden på hemmanen Malmagen 2 och 3 för grosshandlarens räkning.  Ett kontrakt som undertecknas av, förutom av Åslund, handelsman P. D. Amnéus i Röros, ägare till hemmanet Malmagen 2, vilken även hade fullmakt för kollegan J M Engzelius, ägaren till Malmagen 3.

Affären gjordes alltså i Röros och eftersom Åslund vid den här tiden var bosatt i Lillhärdal måste han ha passerat Malmagen på sin resa dit. Kanske var detta första gången, det ska nämligen enligt uppgift ha varit någonstans runt 1880, som han stiftade bekantskap med den lilla fjällbyn vid Malmagens strand. Men hur det nu var med det så är det ändå uppenbart att platsen, den vackra naturen, de rika möjligheterna till jakt och fiske och fjällvärlden i sig tidigt gjort ett bestående intryck på honom.

Ett intryck som redan sommaren efter affären i Röros eller 1882 innebar att Åslunds reste på ferier till Malmagen. Man hyrde in sig hos Engzelius på ”Väst i sjön” och det måste ha varit någonstans här som idéerna, planerna växte fram på det som komma skulle. Idéerna om ett sommarhem åt familjen i den härjedalska fjällvärlden som kom att utvecklas och bli till något mycket mera, nämligen till svensk turisthistoria och - ”Fjellnäs Högfjellspensionat och Sanatorium”, ”Sveriges första fjällhotell ”, ”Fjällturismens vagga”.

Men för att nu inte gå händelserna i förväg så köpte Åslund 1884 hemmanet Malmagen 2 av Amnéus. Köpekontraktet undertecknades den 12 september och köpesumman var 3 000 kronor. En kan det tyckas ganska så modest summa, men betänka då att området fortfarande var näst intill ren vildmark och dessutom var ju avverkningsrätten redan såld.


Malmagen 2  och kyrkböckerna

Den första noteringen vi träffar på i kyrkböckerna är just noteringen att Åslund köper hemmanet Malmagen 2 – 1884. Ingen av familjen Åslund är dock skriven på fastigheten förrän tio år senare 1894. En som däremot hela denna tid är skriven där och bor på Malmagen 2 som arrendator och brukare är den f.d. ägaren, Hans Persson. Den första inflyttningen som kan knytas till familjen Åslund är Anna Grinde, dotter till rättaren vid Ljusnedal Bruk Lars Grinde, som under tiden 1893 till 1896 arbetade som piga åt familjen.

Först 1894-1895 hittar man de första familjemedlemmarna som är skrivna på fastigheten, Ernst Axel (april), Erik Jonas (dec). och Hildur (juni 95). Efter att Hans Persson flyttat 1895 skaffar man sig dessutom en dräng, Olof Persson från Pålsgården i Funäsdalen. Han flyttar in 1896 och stannar till 1898 då han efterträds av Esten Estensson Ous f.d. arrendator ”Väst i sjön”. Merparten av familjen med far Jonas och mor Hilda (bilden) i spetsen var, enligt kyrkböckerna, emellertid inte skrivna i Fjällnäs förrän sommaren 1899 och då tillsammans med barnen Anna, Hulda, Tora, Johan och Felix, samt hushållerskan Ida Maria Simmingsköld f. 1855-06-04 Edsvara, Skaraborg.


”Langt nol i hälvitta, langt bort i väla” (Helmer Grundström)

På nyåret 1882 inleder Åslund en tjänstledigt från sin trygga tjänst som länsman i Lillhärdal för att ägna all sin tid åt projektet uppe i Malmagen. 781 meter över havet, mitt ute i en vildmark, omgiven av ett kargt landskap med fjällbjörk, en sjö och en massa fjäll sätter han så igång att förverkliga sina idéer. Det som fanns att tillgå på plats var ett gammalt hus där arbetsledaren Siwert Amnéus residerat under tiden som han och hans mannar byggde vägen Funäsdalen – Norska gränsen 1852-1857, vidare fanns i närheten ett grustag där man kunde hämta sitt grus. I övrigt var det bara att konstatera att det handlade om en plats där marken gav så lite att Lars Larsson, den förste bosättaren i Fjällnäs, utan besvär hade beviljats 20 års skattelindring när han bosatte sig där.

Familjen Åslund bor under vintrarna först i Örebro, sedan i Stockholm där Jonas köper Skandinaviska Orgelfabriken, Mäster Samuels Gata 24, och därefter i en villa i Södertälje. Somrarna tillbringade man i Malmagen där man i väntan på att deras eget sommarhem ska bli beboeligt hyrde in sig. Första sommaren hyrde man, som tidigare nämnts, på gården ”Väst i sjön” hos Engzelius och senare hyr man även hos Wessels (Ma 4) och på Malmagens Gästgiveri (Fd 43) .

Bygget kom officiellt igång 1882, även om det låter underligt med tanke på att inte köpet av fastigheten är klart förrän två år senare. Byggnationen krävde, med tanke på dess läge, att såväl virke som hantverkare måste hämtas långt ifrån själva byggarbetsplatsen. Helt klart fodrades en hel del planering och organisation utöver det vanliga. Man hämtade till exempel virket från Östersjöområdet nere i Tänndalen, transporterade det till Fjällnäs på vinterföret och sågade det sedan på platsen. Då det gällde allt det material som var tvungen att hämta utifrån, och det var mycket, så transporterades detta med järnväg till stationen i Röros, som blivit klart 1877, och sedan med hästforor fram till Fjällnäs.

Det första huset som byggdes placeras på ett litet näs i sjön strax nedom dåvarande landsvägen mot norska gränsen. Ett hus som allt sedan dess rätt och slätt har kallats just ”Näset” och får man förmoda är det av detta som namnet Fjällnäs kommer, huset på näset i fjällen. Huset inrymmer matsal, kök, sällskapsrum samt sovrum och har senare byggts om och till vid flera olika tillfällen, exteriört är däremot byggnaden i stort sett densamma än idag. Med tanke på husets väl tilltagna mått kan man förmoda att Åslund redan från början tänkte pensionatstankar. Redan denna första byggnad kunde utan att det därför blev trångt härbärgera ett antal gäster utöver den egna familjen. Exakt när ”Näset” stod klart och familjen slapp att hyra in sig på andra gårdar är något ovisst men bygget bör ha varit långt framskridet, om inte klart, när Åslund 1884 köpte hemmanet. Redan runt 1900 byggs huset till med matsal och kök ner mot sjön.


En anläggning som med tiden kom att omfatta 20 olika byggnader

1886 står det ytterligare tre byggnader klara, de två flyglarna på var sin sida av ”Näset” och det hus som kom att få namnet ”Western” eftersom det låg väst ut, sett från huvudbyggnaden.  Flyglarna kom senare att kallas för ”Prinsflygeln” och ”Ugglas flygel” eller ”Ugglebo”. Döpta efter Prins Carl, Oscar II:s son, eller ”Blå Prinsen” som han också kallades respektive överstelöjtnanten Claes af Uggla som bodde i var sin flygel under åren 1891-1893 respektive 1891-1895 under det att de i första hand deltog i ripjakten. ”Western” innehöll i sin tur vagnslider, tvättstuga, förråd och mindre rum för personal och gick ofta till och med på grund av det sistnämnda under namnet ”Vilda Western”. 

Åslund, naturvän som han var, började allt mer tröttnat på storstadslivet och ville permanent bosätta sig på Fjällnäs. Nästa stora byggprojekt blev det vackra ”Vinterpalatset”, som byggs under åren 1892-1893 under ledning av byggmästare Lindell från Södertälje. En träbyggnad i tre våningar där många av rummen och glasverandorna var vända mot sjön, inspirerat av några hus på Dalarö i Stockholms skärgård. Ett dyrt bygge eftersom man måste hämta det mesta av virket och inredningen söderifrån. 1893 och med Vinterpalatsets färdigställande bosatte sig familjen på Fjällnäs året om.

Samma år reste redaktör Johan Lindström Saxon genom Härjedalen och efter han sett och bebott det nybyggda ”Vinterpalatset” skrev han i sin tidskrift bland annat följande rader:

”Byggnaden är ej blott komfortabel och elegant, utan även ytterst omsorgsfullt byggd, eftersom familjen skall vistas där året om. Värden är så glad och tojour, att man bör kunna bli frisk bara av att några veckor få vara tillsammans med honom.”

En del byggnader var betingade av anläggningens läge, andra av dess ändamål. 1893 byggdes Norra Flygeln och under 1890-talet tillkom även en tvättstuga och ett hus för fiskeodling. Vidare byggde man upp en egen ”gård” med kreatur och allt som försåg anläggningen med mjölk och kött, en egen trädgård där man odlade en hel del växter som behövdes i köket. Till gästernas förnöjelse byggdes en kägelbanan under tak, ett badhus som erbjöd bad av olika slag, hel- eller halvbad, tallbarrsbad och bastubad. Utomhus hade man sommartid en krocketplan och för vintersäsongens verksamheter byggdes en skidverkstad och mot slutet av 1800-talet byggdes en ny arrendatorbostad.

Handlingar från laga skifte (1893-1898) konstaterade att det på Fjällnäs fanns 14 byggnader, samtliga i utmärkt skick. Anläggningen, som till slut skulle komma att bestå av ett 20-tal byggnader, växte sen fram etappvis under åren fram till sekelskiftet och ska ha kostat i runda tal 150 000 kronor att bygga, ett för den tiden hiskeligt belopp.


”Sveriges högst öfver hafvet liggande trädgård”

Selim Birger, en på sin tid välkänd botaniker, skriver 1908 i skriften ”Trädgård och åker i Härjedalen” att trädgården där uppe i Fjällnäs var ”Sveriges högst öfver hafvet liggande trädgård”. Han berättar att längst ut på udden i Malmagen hade det funnits en köksträdgård redan under 1894. Läget gav bästa tänkbara mikroklimat, vänt mot söder i en sluttning nära sjön, skyddat från kalla nordanvindar.

Skissen här vid sidan redovisar hur Birger såg den under sitt besök på Fjellnäs 1907. Längden på densamma var 12 meter och bredden 7 meter. De fyllda cirklarna, prickarna markerar fjällbjörkar och de öppna röda vinbärsbuskar.

Anmärkningsvärt var, menade Birger vidare, att man klarade att odla grönsaker, blommor och vinbär i en trakt som tidigare kanske bara sett en och annan potatis eller rova i sina odlingar. I norra gränsen stod en rad fjällbjörkar som skydd och längs den västra sidan växte ett flertal röda vinbärsbuskar. Här fanns vidare en drivbänk och örtsängar med köksväxter som dill, persilja, gräslök, morötter, sallat och spenat. Här växte rabarber som tycktes stortrivas och blev manshög samtidigt som den blommade rikligt och i en cirkel mellan spenat och morotssängar växte dessutom Prins Gustavs Öga (Nemophila menziésii) och Tusensköna (Bellis perennis).


Rörelsen - Fjellnäs Högfjellspensionat och Sanatorium

Under de första åren som familjen fanns på Fjällnäs bedrevs det inte någon egentligen pensionatsrörelse, utan det var mer fråga om privata gäster till Åslunds som samlades där. Det var först 1887 som man tog emot sina första betalande gäster. Anläggningen som rörelse var dock säkert inte en slump, utan hade sannolikt funnits med i Jonas Åslunds tankar från början. Efterfrågan på denna typ av ställen, kurorter, hade funnits ett bra tag och växte snabbt vid tiden för industrialismens genombrott. Sprungna som dom var ur frihetstidens idéer om hur avgörande frisk luft och rent vatten var för hälsan. Men säkert berodde det också på att de var en viktiga social tummelplats för det välsituerade folket. Fjällnäs var ju den första anläggningen i fjällen av sitt slag.

Projektet utvecklade sig snart i rätt riktning. En av många faktorer som bidrog var naturligtvis närheten till Röros och järnvägen som blivit klar fram dit 1877. Från ”byen” på norska sidan var det bara en knapp dagsetapp med hästskjuts via skjutsstationerna vid Jensvold och Brekken fram till anläggningen. Detta gjorde Fjällnäs mer lättåtkomligt än andra anläggningar i den svenska fjällvärlden och det förblev faktiskt den vanligaste resvägen ända fram till bilismens genombrott på 1950-talet. Som jämförelse kan nämnas resvägen via Ljusdal då man fick ta sig med hästskjuts hela vägen från Ljusdal till Fjällnäs. En färd som gick via Kårböle, Sveg, Hede fram till Långå. Vidare upp utmed landsvägen mot norska gränsen, som byggdes så sent som på 1850-talet och som passerade Tännäs, Funäsdalen, Tänndalen. En drygt 20 mil lång, tidskrävande och besvärliga resa.

En annan faktor i sammanhanget var att man tidigt lyckades intressera de ”rätta” människorna för sin verksamhet, människor som det talades om, människor som syntes, människor som kom att tjänar som exempel för andra. En ofta sedd gäst under tidigt 1890-tal var t.ex. Prins Carl, ”Blå prinsen” kallad. Detta var naturligtvis bra reklam och societetsfolket från alla håll av vårt avlånga land strömmade till och det kom även folk från t.ex. Norge, England och Frankrike. (Bilden ovan – ”Kronprins Karls intåg på Fjällnäs 1899” av den lokala konstnären Johan Olof Ous.)

Till yttermera visso låg Åslunds skapelse i fas med Svenska Turistföreningens bildande (1885), vars verksamhet vid den här tiden tog fasta på att visa svenska folket vilka fantastiska möjligheter som fanns i vår inhemska fjällvärld. Något som tillsammans med anläggandet av jämtländska tvärbanan till Åre och Storlien (1882) starkt bidrog till att intresset för kurortsvistelser överfördes från orter på västkusten och i skogslandet till anläggningar i fjällvärlden.


Ur marknadsföringen för verksamheten

Den allra första broschyren från ”Fjellnes Högfjellspensionat och sanatorium” kom ut på 1890-talet. I denna framhölls med eftertryck att smittbärande inte var välkomna, så koppling sanatorium med undermeningen TBC och därmed sjukhus var inte på något sätt aktuell. I stället arbetade man får att slå fast att begreppet i detta fall stod för, det vi idag kallar friskvårdsanläggning. Texterna liksom rubrik nedan är hämtade ur en reklambroschyr inför sommaren 1893.


LUNGSOTSPATIENTER  EMOTTAGES ICKE VID FJELLNES

” I synnerhet för svaga och nervösa personer har vistelsen visat sig vara särdeles välgörande.

I följd däraf har det ansetts behöfligt att till trygghet för gästerna därstädes i år anställa särskild läkare, hvilken också blifvit af Kongl. Medicinalstyrelsen dertill förordnad tiden 15 juli – 15 September och hvilken, när så önskas, jemväl meddelar massage- och elektricitetsbehandling.”

”För dem som idka musik finnes tillfälle att deltaga i samspel af trior, qvartetter m.m. Pianos, orglar och fullständig uppsättning af stråkinstrument finnas på stället; likaså täckt kägelbana (är under byggnad), krocketspel, bocciaklot äfvensom tidningar m.m.

För dem, som äro roande af sport, finnes tillfälle till jagt och i synnerhet godt fiske av forell och röding i de många närbelägna sjöarne och åarne. Flera lappfamiljer med sina renhjordar uppehålla sig äfven i närheten.”

”I egenskap af sjukgymnast, anställd hos H.K.H. Prins Carl under hans vistelse vid Fjellnes Sanatorium somrarne 1891 och 1892, får jag på det uppriktigaste instämma i de fördelaktiga omdömen, som här ofvan afgifvits öfver Fjellnes och dess värdfolk.
Men dessutom har den stora förmånen kunna intyga, att H.K.H. har af vistelsen haft verklig och varaktig nytta.

                                              P. Tersmeden. Kapten.”

Utbud och priser

Gästerna som kom till Fjällnäs skulle enligt konceptet som verksamheten byggde på i första hand vila mycket och inandas den höga fina fjälluften. Men det fanns också på anläggningen ett väl tilltaget program för den som ville ha någon form av sysselsättning. Promenader, bad, roddturer på sjön, fiske, ripjakt, botaniska vandringar, ridturer, vandringar till någon närliggande säter eller till lapplägret på södra sidan sjön, eller kanske ”vanliga” fjällvandringar till någon eller några av fjälltopparna i trakten eller varför inte till anläggningens jakt- och fiskestuga vid sjön Bolagen (byggd omkring 1890) för att nämna några exempel. Lokala vägvisare eller det vi idag kallar färdledare fanns att tillgå mot ersättning. Man ordnade också ofta utflykter med häst och vagn, efter bilismens genombrott med taxi. Utflykter som gick till någon säter i närheten, där man kunde dricka kaffe och äta våfflor, eller varför inte till Funäsdalen där gäster kunde besöka landets första friluftsmuseum, Fornminnesparken. Vintertid var det skidor, skridskor eller pulka som gällde eller också ordnades slädfärder.

Regniga dagar var det säkert någon av alla de aktiviteter som erbjöds på anläggningen som kunde passa. Kanske var det den överbyggda kägelbanan eller något annat spel som klot, bräde, vira eller varför inte kortspel. Man kunde också passa på att framkalla sina egenhändigt fotograferade bilder i anläggningens mörkrum eller varför inte få massage eller elektricitetsbehandling.

Musik, sång och dans var vidare återkommande inslag, man erbjöd t.o.m. musikundervisning. Åslund var ju utbildad musikdirektör och även ett par av hans barn musicerade regelbundet. På anläggningen fanns det mesta i instrumentväg att tillgå, vilket ju för övrigt framgår av ovanstående marknadsmaterial. Det hände också ofta att man, personal och gäster tillsammans, repeterade in och uppförde tablåer eller små teaterstycken.

(Bilden – Fjällvandring till Gråstöten 1920-tal).


Post och teleförbindelser och därmed möjligheter för gästerna att hålla kontakt med världen utanför kunde man också tidigt ståta med. Teleledningen var anlagd på privat initiativ, medan poststationen fick officiell status och tjänade hela byn i och med Vinterpalatset står klart 1893. Posten residerade i ett rum i ”Western” och skötes av Åslunds dotter Tora, den gick under namnet ”Fjellnäs” vilket nu blivit mera känt än det tidigare Malmagen.

Med tanke på den service och alla de möjligheter som man kunde erbjuda så kan man undra hur priserna egentligen såg ut i jämfört med idag. Här några exempel från mitten av 1890-talet och 1 krona 1895 är detsamma som 52 kronor idag 2005.

• Enkelrum 1:- till 3,50 per dag, beroende på storlek och komfort.
• Kosthållning 3:- per dag, frukost 09,30, Lunch 14;30 (inklusive kaffe) och kvällsmåltid 20,00. 
• Vin till moderata priser.
• Helinackordering, vintersäsongen 100:-/månad.
• Vägvisare i Härjedalen 1,75 per dag, sällan högre.
• Arvode för läkare, anställd under säsongen, 10:-.
  
   

Begreppet turister, som uppfunnits i England redan runt år 1800, hade visserligen börjat göra sitt intåg även i vårt land,

men användes inte ännu fullt ut. Gäster på Fjällnäs kallades ofta på den här tiden för ”luftgäster” och ”blomsterherrar”. Den sistnämnda kategorin bidrog för övrigt starkt till kartläggningen av den fantastiska fjällfloran på Hamrafjället. Gästerna, som ofta tillhörde de välsituerade, kom oftast i början av sommaren och stannade som regel sedan till en bit in på hösten.

Med familjens åretruntbosättning i Fjällnäs öppnades också möjligheterna att ta emot gäster vintertid. Men tyngdpunkten i verksamheten låg även fortsättningsvis på sommaren. Det skulle ännu dröja åtskilliga år innan vinterturism slog igenom på allvar. Totalt kunde man på anläggningen ta emot 90-talet gäster sommartid och 20-talet under vintern.


Diverse kulturkrockar och en viss språkförbistring

Att det ibland kom till, ska vi kalla det, smärre ”krockar” på grund av gästens kontra fjällfolkets så helt väsensskilda sätt att leva, språk och annat kan väl ses som näst intill ofrånkomligt. Faktiskt kunde det skymta fram redan i resehandboken som man läste innan man reste hit. Svenska Turistföreningens resehandbok från 1909 varnar t.ex. hugade fjällresenärer på ett par punkter. Dels varnar man för att resa vissa tider på året i det att man skriver; ”Under slåtter- och skördetiden (från slutet af juli till början af september) kunna svårigheter möta att få vägvisare, alldenstund ett dagsverke då har högt värde”.  dels för att överskatta fjällbondens ekonomi; ”Den som färdas i fjälltrakterna bör vara väl försedd med småmynt enär sedlar sällan kunna växlas”.

Ibland kan det också spetsa till sig på ort och ställe. Som när Prins Carl under 1890-talet vistades på Fjällnäs ett antal somrar och ripjakter. Man hade som personlig lokal betjänt till prinsen städslat en man vid namn ”Andersjö-Jon”, en man inte minst känd i bygden för sin frispråkighet. En dag hade prinsen fått för sig att han skulle ta en ridtur i fjället på Jons lilla norskhäst och Jon skulle följa med för att passa upp. Synen lär ha varit sevärd, den långe ranglige Bernadotten på den lilla, kortbenta hästen med fötter nästan släpande i marken och Jon lomande bakefter.

Snart blev terrängen brantare och dagen varmare och den lilla hästen började bli trött, antingen förstod inte prinsen detta eller också struntade han i det för färden gick vidare som ingenting hänt. Jon iakttog det hela under tystnad men till slut blev det helt enkelt för mycket, han blev tvärförbannad och röt till så det hördes långväga: ”Men häv dä å prinsdjävel! Du må full för fan si att hästen inte orke!”  Prinsen kom av i en hast och vad han eventuellt svarade Jon är än idag en väl förborgad hemlighet och lär så förbli.

En annan händelse berättad i Erik J Bergströms ”Turistland med kulturband” handlar om att det ibland kunde uppstå smärre språkförbistringar, även om många västhärjedalingar menar att det inte finns några sådana konflikter. I varje fall inte med tyska och engelska eftersom det ingår så mycket av dessa språk i deras härjedalska dialekt.

Emellertid, ett par engelsmän och gäster på Fjällnäs gick under en utflykt vilse men lyckas på ett eller annat sätt till slut ta sig fram till en av sätrarna i Tänndalen. Väl där undrade de om det möjligen gick att få något att äta. ”Bupiga” bjuder dem att hålla till godo och ta för sig; ”…av vad som vånkes”. ”Oh, yes! What some vånkes”, det ska bli gott, svarar engelsmännen som tror att ”vånkes” är en maträtt. När pigan så sätter fram nykokt messmör så tror de därför att det är huvudrätten och griper in med frenesi och äter kopiöst. Väl klara får de sedan anvisningar om hur de ska gå för att ta sig tillbaka till pensionatet. Väl komna en bit på väg passerar de bleka och kallsvettiga ytterligare en säter. Piga där vill bjuda dem på förfriskningar men när de får syn på messmöret som stod på bordet så slog de ifrån sig med händerna, tog sig för sina magar, stönade ljudliga och sa; ”No vånkes, no,no …”  varpå de snabbt skyndar vidare.                                                                                                                   Nedre Olvallen i Tänndalen aug 1936 Per H Dahlsten                                                                                                                                                  och professor Hellman gäst på Fjällnäs. Olvallen tog                                                                                                                                                    ofta emot Fjällnäsgäster på kaffe och våfflor.
1901 och bistrare tider

Upp och utbyggnaden av Fjällnäs hade till slut slukat större delen av Åslunds kapital. Fördyrande omkostnader typ transporter av folk, material och förnödenheter blev med tiden en allt för stor börda. Detta tillsammans med ett par dåliga somrar, när gästerna i stället drog till västkusten, blev till slut droppen som fick bägaren att rinna över och ekonomin gick i botten. All draghjälp från Svenska Turistförening och andra intressenter till trots så lyckades han inte hålla anläggningen ekonomiskt flytande utan 1901 var han tvungna att ställa in betalningarna. (Bilden – anläggningen runt 1905).


Som största fordringsägaren gick då Stockholms Enskilda Bank in och förvärvade anläggningen för en som det heter ”blygsam” summa. Åslund fortsätter, som bankens förvaltare, att driva stället men banken vill ganska snart göra sig av med den hela tiden förlustbringande verksamheten. Man förhandlar 1905-1906 bl.a med handlare Engzelius i Röros, som redan tidigare har intressen i mark och byggnader i Fjällnäs, om en försäljning. Men Åslund vill inte vara med om att hans livsverk säljs till någon utanför landets gränser och ger sig därför iväg neråt landet för att om möjligt försöka rädda situationen. 1906 lyckas han också övertala några vänner och stamgäster att bilda en konsortium och köpa anläggningen.

Det är grosshandlare Kindberg, doktor Emil Bäcklin bägge från Göteborg samt den senares broder Edvard, revisionssekreterare i Stockholm, som tillsammans bildar ett konsortium som de kallar AB Fjällnäs Högfjällssanatorium. Svenska Turistföreningen (STF) deltar likaså aktivt i processen genom att teckna aktier för 1 000:-. Jonas Åslund fick även nu förtroendet att stå för och driva rörelsen. Men efter en tid uppstod så meningsskiljaktigheter mellan parterna och i maj 1908 drog sig därför Åslund tillbaka från sitt livsverk. Han har för övrigt redan 1907 bosatte sig med familjen i Funäsdalen på en fastighet som kallas Skogstorp, ägd av familjen Sandvold och ligger mitt emot gamla kyrkogården vid Hållabacken (Funäsdalen 9:1).


Vad hände sen:

• 1907 flyttar Jonas och Hilda till Funäsdalen och Skogstorp. Jonas dör 9 år senare 1916, bara 79 år gammal. Hustru Hilda blir däremot riktigt gammal eller hela 101 år innan hon går bort 1938. Hennes 100-årsdag firas med bl.a. en middag i Fornminnesparken Funäsdalen. Fornminnesparken som för övrigt har en del Åslundsminnen i sina samlingar t.ex. Jonas Åslunds jakthorn i mässing och hans jaktväska.
   
• Anna Maria gifter sig den 5 januari 1901 med bokhållare John Elis Winge och flyttar till Stockholm och Hedvig Eleonoras församling.
   
• Hulda Kristina gifter sig den 23 september 1903 med folkskolläraren, klockaren och organisten i Funäsdalen Karl Emil Edlund och blir bosatt i Funäsdalen.
   
• Axel far till Amerika tidigt 1898, kommer sen tillbaka hem under hösten 1907, bara för att redan samma år åter resa ut, den här gången till Nya Zeeland där han blir kvar fram till hösten 1922. Blir så hemma i Funäsdalen resten av livet, förutom de allra sista åren som han tillbringar på Floda ålderdomshem i Vemdalen.
   
• Tora, postföreståndarinna i Fjällnäs, flyttar 1908 också hon ner till Funäsdalen.
   
• Hildur flyttar med föräldrarna ner till Funäsdalen och hon liksom Tora finns kyrkobokförda där så sent som 1922.
   
• Johan Felix går Tekniska skolan i Örebro och flyttar sedan till V. Sallerup Malmö. Arbetar tillsammans med broder Knut som ingenjör i London. Dör 1957-11-23 och har sin gravvård på Funäsdalens kyrkogård.
   
• Knut Viktor bor liksom Felix i Örebro (1904) och arbetar tillsammans med brodern som ingenjör i London.

Hildas 100-årskalas i Forminnesparken Funäsdalen fr.v. Fritz Åslund, Brita Nilsson Gästis, folkskollärare Olof Jansson, Hulda och Tora Åslund. I högsätet jubilaren Hilda Åslund, vidare ”Lill-Karolina” Wagenius, Erika Jansson, ett okänt par samt ytterligare en av pojkarna Åslund.


Erik Axel Karlfeldt hämtar inspiration på Fjällnäs

Prominenta gäster har vi redan varit inne på och uppenbarligen var det en hel del sådana som trakterade Fjällnäs. 1906 var t.ex. en av vårt lands främst skalder på besök, Erik Axel Karlfeldt (1864-1931). Gunnel Ledin berättar i skiften ”Människor och minnen ..” om hur hon hittade denna uppgift när hon läste ”Jag ville ha sagt dig de ömmaste ord”, av Carin von Sydow. Där det berättas om hur Karlfeldt reste med tåg till Röros, hur han hade ”en svår resa i ett gräsligt kallt stormväder öfver den stora fjällheden” fram till Fjällnäs men att han väl där blev väl mottagen. Fjällnäs som han senare beskriver med orden ”Här är storartat vackert..” och enligt personer som stod Karlfeldt nära så lär han under just denna sin vistelse där ha fått tillbaka den inspiration som han under en tid saknat. Bland annat ska dikten ”Och solen löper i Jungfrun” tillkommit i Fjällnäs.

Han drog sig uppåt bergen, då solen rann röd i sin hundsommarglöd över hedar där scharlakansfärgen som en eld genom bärriset sjöd. Upp till bergen vill jag draga, där de stå som i skälvande skir   och där ädelfalkarna jaga i sitt kungliga revir på renlav vill jag rida under jungfruens täckta banér och i svalkan på högdalens sida vill jag fästa mitt huvudkvarter.

AB Fjällnäs Högfjällssanatorium 1906 - slutet av 1920-talet i korthet

1908 tillträder en ny arrendator på hemmanets jordbruk, tullvaktare Lars Erik Eriksson från Funäsdalen och hans hustru Emerentia Jonsdotter.

Kommunikationer med Västra Härjedalen förbättras undan för undan. Järnvägen Orsa – Sveg öppnas för trafik 1908. 1911 startas en automobillinje, i vilken bl.a. STF är aktieägare, på sträckan Sveg – Funäsdalen – Fjällnäs och trafiken beskrivs efter att den varit igång ett par år som ”ganska livlig”. 

1917 upplåter bolaget, för att få lite pengar. ett stycke mark på 25 år till direktör Anders Olsson, ”Spik-Olle” kallad, som där låter bygga byns första sportstuga eller borde man kanske säga representationsvilla. Stugan kallar han för ”Olsbo”.




”Olsbo” kafferast på bygget 1917.

Små ”händelser” är också händelser och den som här följer kan om inget annat illustrera servicegraden på Fjällnäs – året är 1914 och en cykelturist, Lydia Wahlström, blir ”inregnad” under ett par nätter, en upplevelse som hon senare beskrivet i följande lyriska ordalag; ” Efter två inregnade nätter på Fjällnäs tveka vi ej efter studier både i Bydalen, Åre och Enafors kalla Fjällnäs det förstklassigaste vi sett ur hotellsynpunkt, och vad luften beträffar inte blott den högsta utan även den mildaste uppehållsort. En så alltigenom sanitär, aristokratisk och diskret komfort i fråga om både mat och rum är förvånande på denna breddgrad och för detta pris, och kan endast tillskrivas ledningens höga bildningsståndpunkt. Den som fruktar fjälldalarnas känsla av beklämmande instängdhet, han blir snart betagen i den egendomliga blandningen av högfjällsödslighet och den nästan sydländska vekhet, som Malmagens stränder erbjuder.”

1922 går bolaget back på 9 000 kronor. Styrelsen menar att detta beror på att bolaget förvägras rättigheter att servera sina gäster vin. I januari 1923 ansöker man därför (i två omgångar) hos Kungl. Befallningshavare i Jämtland om utskänkningstillstånd. Som skäl uppgavs att åtskilliga av sanatoriets gäster var i behov rekreation efter ansträngande arbete, genomgågna sjukdomar, allmän svaghet och av läkare förskrivits att föra hög diet, eventuellt drick ett glas vin till maten. Andra gäster som inte var i behov av vin, menar man vidare, hade ändå uteblivet emedan de inte ville vistas på en plats, där de måste känna sig som ofria män. Samtidigt anhöll man om att, ifall ansökan skulle beviljas, få inköpa ett erfoderligt vinförråd i Göteborg, frakten därifrån skulle nämligen bli billigare därifrån än från Östersund. 

Kommunalfullmäktige, som också skulle säga sitt, röstade emellertid med 10 röster mot 9 nej och därmed blev det också nej från Länsstyrelsen. Många av kommunens röstberättigade besvärar sig över beslutet med hänvisning till att sammanträdet inte var utlyst i laga ordning, men besvären lämnas utan åtgärd. Länsstyrelsen hänvisar i obegripliga ordalag, en mening på kanslisvenska om hela 166 ord, till möjligheterna att överklaga. När man fick tillbaka rättigheter framgår inte, men under 40-talet talas det däremot ofta om den - lilla skrubben där man kunde få nubben.


                                                         Midsommarfirande 1915 klockan 05,00.

1923 utses riksdagsmannen och chefredaktören (Falköpings Tidning) Erik P. Vrang till VD för AB Fjällnäs Högfjällssanatorium efter den avgående Edvard Bruzelius från Göteborg. Samma år, 1923, arrenderar man ut jordbruket på tio år till Olov Halvarsson mot diverse åtaganden bl.a. ska han leverera mjölk, grädde och smör till anläggningen.

1924 startar Postverket med sin diligenstrafik på rutten Rätan – Funäsdalen – Fjällnäs, för övrigt samma år som järnvägen utsträcks till Hede, järnvägen Sveg – Hede invigs, hösten 1924. Diligensen stod då uppställd vid Röjans station när nattåget från Stockholm kom in och färden fortsatte sen direkt via Klövsjö, Vemdalen, Hede, Långå till Funäsdalen. En färd som tog cirka sex timmar i anspråk och 1931 kostade 6 kronor, skulle man till Fjällnäs tog det en timme till och kostade ytterligare en krona. Vintern 1925-1926 tog dessa diligenser dessutom över plogningen av de vägar som de trafikerar, en syssla som de håller på med fram till 1936-37.

Postdiligens modell 1923.

Slutet av 1920-talet fram till 1946.

Mot slutet av 1920-talet köper AB Odelberg & Olsson järnvaruhandel med direktör Anders Olsson, densamme som fått arrendera mark och byggt ”Olsbo”, i spetsen AB Fjällnäs Högfjällssanatorium. Vilket han sen driver fram till 1933-34. Efter honom installeras Erik Tidblom, även han knuten till samma företag, som VD och han sitter sen på denna post fram till 1946. 1930-talet blir ett bra årtionde för anläggningen, turismen blir allt mer en näring att räkna med. Kommunikationerna förbättras åtskilligt, skolungdomens fjällfärder kommer igång och allt fler ”vanliga människor” söker sig till societetens gamla tummelplatser. 1932 räknas för övrigt som startåret för vinterturismen, förmodligen beroende på att antalet gästnätter ökade markant men också för att de gäster som nu kom i allt större utsträckning kom för att bedriva vintersport. 

Som en konsekvens av detta anställer STF 1935 Göran Wessel, från granngården, som färdledare både sommar och vinter. Göran som även tidigare fungerat som färdledare och bärare för Fjällnästuristerna men då på privat basis. Han får senare också en hjälpreda, som regel något militärt befäl från Stockholmstrakten och det gjordes då som regel två turer per dag, en kort tur före lunch och en heldagstur vilka utannonserades i matsalen. 

Som arbetsplats var Fjällnäs viktigt för bygden och sysselsatte periodvis upp emot ett 30-tal personer och här har många, inte minst bygdens döttrar, arbetat även om det var vanligt att många kom utifrån. Utgångsläget var att alla sysslor skulle klaras på ort och ställe, att köpa tjänster som man gör idag var knappt uppfunnet och dessutom gjorde läget att det inte heller var att tänka på. Kök, kallskänk, matsal, städ, tvätt, bad, läkarmottagning, underhåll och reparationer av byggnader allt krävde sin personal.

Gästerna skulle exempelvis ha tre mål hemlagad, näringsriktig och stärkande mat om dagen. Till middag serverades alltid tre rätter sill och potatis eller soppa, varmrätt, dessert och så kaffe. Man köpte för ändamålet hela djur av bönderna i trakten, liksom ren av samerna. Djur som kökspersonalen sedan styckade och tog om hand. Allt bröd bakade man på ort och ställe och även mjölken kom från gårdarna runt omkring. Under just Odelberg & Olsson tiden kom mycket av de övriga matvarorna i vagnar från Stockholm.








Personal, damen i mitten med blommigt förkläde är t.ex. Stina g. Jonasson Tänndalen, sittande framför hennes man Erik och näst längst till höger Ingeborg f. Wessel född på granngården till pensionatet och sedermera tillsamman med sin man Roland bosatt i Funäsdalen.

Byggnadsmässigt utökas matsalen kraftig 1934 genom en utbyggnad vinkelrätt ut från husets baksida.

Så kom andra världskriget och en aprilmorgon 1940 får Fjällnäs och därmed anläggningen se sig ockuperat av militär. Två futtiga dagar får man på sig för att utrymma och den eftertraktade, anrika turistanläggningen förvandlas till militärförläggning på obestämd tid.

På den stolta anläggningen inrättades så ett fältsjukhus och med sitt läge bara några kilometer från norska gränsen kom den helt naturligt att göra tjänst som den yttersta svenska utposten mot de tyska styrkorna. När spänningen här var som allra största (1943) och man från försvarsledningens sida förväntade sig ett tyskt anfall och en inmarsch i Sverige, evakuerades alla byborna. Man förberedde sig för att förstöra hotellbyggnaderna, genom apteras sprängladdningar och fotogenfat under golven samt lägga ut fotogenindränkt träull lite varstans, om och när tyskarna skulle försökte sig på ett dylikt äventyr. Men något anfall ko inte och Åslunds livsverk hade överlevt sin kanske allra största kris.


1946 och Åke Hallner har spanat in Fjällnäs från sitt flygplan.

1946 och efter att anläggningen legat i ”malpåse” någon tid efter kriget dök det så småningom upp en ny intressent. Mannen i fråga heter Åke Hallner, han var flygingenjör, född i Jakobs församling Stockholm av en engelsk mor och utbildade inom RAF i England. Hallner som hade tröttnat på inomhusarbetet som kontrollingenjör vid SAAB i Linköping och då valt att gå över till flygvapnets reserv varvid han som spaningsflygare haft tillfälle att stiftat bekantskap med Fjällnäs från luften. När kriget väl var över kom han, landledes, via Gerda Loo på Strandgården i närkontakt med byn och redan då 60-åriga anläggningen vid sjön Malmagens strand. Han förvärvade aktier i bolaget, blev föreståndare, gjorde så småningom upp om ett arrendekontrakt med VD:n i Odelberg och Olsson Erik Tidholm för att slutligen 1947, lagom till att turister på allvar började återvända, överta densamma som ensam ägare.

Fjällnäs slutet av 1930-talet.

Hallner drev sen anläggningen fram till 1962. Mycket var nedslitet och i stort behov av en upprustning och under denna tid kom faktiskt inte bara själva anläggningen att förändras utan även fastigheten. Ugglebo renoveras (1947) och Prinsflygeln (1950), i varje fall delvis. Vidare rustas, förmodligen under denna tid, Norra flygeln, medan Wester rivs. Karl Knutsbo byggs om och till under 1950-talet och inrymmer efter det två lägenheter samt vindsrum, som man får förmoda till personalutrymmen och som en ersättning för Western. Bastun liksom skidverkstaden och skidliften norr om vägen tillkom och i sällskapsrummet på Näset kom den omfattande samlingen av uppstoppade djur och redskap på plats.

Förändringarna på fastigheten Malmagen sker genom att Hallner styckar av några miljoner kvadratmeter mark bl.a. i fjällsluttningen upp emot Malmagsvålen på norra sidan om Rörosvägen, som för övrigt byggdes om 1955. Han upprättar så en byggnadsplan för området omfattande en spridd fritidsbebyggelse. Mot detta opponerar länsarkitekterna som vill ha en mera koncentrerad bebyggelse med tanke på kostnaderna för framdragande av vägar, vatten, avlopp och el. Efter fyra år och diverse turer i ärendet godkänns Hallners plan. 

Fjällnäs AB kom till och försäljningen av fritidstomter med fiskevatten startade. Köparna var till stor del (50%) gamla stamgäster på hotellet bland vilka man återfinner såväl representerar för en hel del kända storbolag som privatpersoner. En av de första som köpte mark och byggde var t.ex. generaldirektören för IATA Knut Hammarskjöld Genève och  bland de bolag som passade på att på detta sätt skaffa sig representationsvillor i Fjällnäsområdet kan som exempel nämnas Svenska Handelsbanken, Svenska Cellulosabolaget, Grängesberg och Byggnadsindustriförbundet. Exploateringen sker i omgångar och mot slutet av 1980-talet omfattar området över 130 sportstugor. Efter att ha sålt anläggningen bosätter sig familjen Hallner i Viken, Höganäs församling, Skåne.


1962 till 1970 på Ma 2:11

1962 får anläggningen så åter en ny ägare nämligen Carl-Emil Liliewall och hans hustru Rut från Önsköldsvik. Paret Liliewall driver anläggningen fram till 1968 när dom säljer till familjen Strand från Ljusdal. Strands blir i sin tur bara kvar ett par år efter att 1970 varit tvungna att ställa in betalningarna. Att driva en anläggning av den här typen var ständigt en jakt på att hålla kostnaderna nere. Ett exempel på detta hämtat från 1971 är det att man väljer att riva den ståtliga Vinterpalatset, uppvärmnings- och underhållskostnaderna var helt enkelt för höga för att inte tala om vad det skulle kostat att helrenovera och modernisera byggnaden.

Turismen som allting annat förändras med tiden och ibland är det problematiskt att hänga med. Perioden 1960-1970 innebar till exempel att vinterturismen blev klart mycket starkare än sommarverksamheten. Gruppresor blev allt vanliga, liksom att man inte stannar lika länge som tidigare. I marknadsföringen söker man ständigt nya gästgrupper och då inte bara på den svenska marknaden.


Nils G och Ulla Lundh 1971 till 1990

Dags 1971 för ett nytt ägarpar att göra entré, Nils G Lundh och hans hustru Ulla f. Ekström har genom bankkontakter blivit erbjudna att överta anläggningen. Både Nils och Ulla hade tidigare varit bosatt i området men då i Funäsdalen. Under första halvan av 1960-talet arbetade Nils som polis där och drev tillsammans med hustru Ulla Funäsdalens Linebane AB inkluderande restaurangrörelsen i Toppstugan på Funäsdalsberget. Efter ett mellanspel i Umeå (5 år) där Nils arbetat som ombudsman för Högern i Västerbotten och Ulla i en bokhandel, återvänder alltså paret till bygden för att ta sig an den vid det här laget nästan 90-åriga, anrika anläggningen.

Den anläggning som man tog över var tämligen nedgången så man satte direkt ingång med att rusta och under åren 1971-1973 utvecklades det gamla sanatoriet till en modern turistanläggningen. Köket totalrenoveras, rum tapetseras och får nya mattor på golven, den moderna tekniken får sin plats osv. Mycket av den gamla inredningen som ersätts auktioneras sen ut. Hela processen görs med varsam hand och eftertanke. Målsättningen är att slå vakt om den gamla pesionatkänslan och den speciella atmosfären som sitter i väggarna. I byggnadsväg tillkom dessutom 1970 den s.k. Sportgården, en tidigare militärbarack som inreds och används som vandrarhem.

Även vid val av aktivitetsutbud väljer Lundhs i vissa delar att följa ett upplägg som liknar anläggningens ursprungliga, medan andra anläggning t.ex. rationaliserar bort sina färdledare satsar man här i stället på denna typ av verksamhet. Med bra kontakter och ett stort engagemang anordnade man vidare temaveckor av olika slag. Veckor då det ofta fanns många duktiga vetenskapare på plats för att berätta, visa och ta hand om gästerna, för att nämna något.

Tillsammans med Brita Wessel från Göransgården tar Nils G 1971 initiativet till att starta Fjällnäs Byalag, En samarbetskommitté för olika arrangemang, bussutflykter och annat samt för att slå vakt om byns fortlevnad. 1975 inreds i byalagets regi pensionatets gamla ladugård och blir Fjällnäs Bystuga. Nils G och Ulla Lundh fortsätter att driva anläggningen under hela 19 år fram till 1990. Ulla arbetar sen en period som hushållslärare och undervisar vid turismutbildningen i Hede/Sveg. Nils G ägnar sig åt att skiva och ger ut bl.a. ”Härjedalen till fots”. Men innan vi lämnar paret Lundh några händelser från deras tid på Fjällnäs.







Nils G Lundh och tecknaren Oscar Sundin Tännäs under arbetet med boken ”Härjedalen till fots”.

Jordbruk för 4000 år sedan

Lars Köningsson professor, geolog och biolog hade efter studier av kartan över västra Härjedalen utvecklat en teori om området utifrån att det är en månghövdad vattendelare, rena ”trafikkarusellen” och vatten, menade han, är ”förbindande, aldrig skiljande”. Så eftersom folk på stenåldern ofta följde just vattendrag när de sökte nya boplatser eller var ute för att jaga eller fiska så borde det, menar han, ha funnits folk här mycket tidigt. Han letade därför i området efter bevis och genomförde i anslutning till Fjällnäsanläggningen provtagningar som gav smått sensationella resultat. I en borrkärna från dessa provtagningar fann man nämligen spår av kornodling från sen stenålder och efter kreatur som ska ha levt på den här platsen ett par tusen år före Kristus. 


Myskoxar

Myskoxar är nog annars det som Fjällnäs och Nils G Lundh har blivet mest omtalade för under den senare halvan av 1900-talet. Nils G gick under benämningen ”myskoxarnas advokat” och hans engagemang i frågan från det att djuren kom till västra Härjedalen fram till hans död, gjorde honom till kanske vårt lands mesta expert på dessa djur.

Nils fick under åren flera utmärkelse för sina insatser för myskoxen men också för sitt arbete när det gällde att slå vakt om fjällmiljön. 1995 fick han Övre Härjedalens Naturskyddsförenings diplom för: ”...dokumentation av myskoxstammen och engagerade insatser mot en pågående förstöring av den känsliga fjällnaturen”.
Samma år får han även ”Jamtamots hederspris” och året därpå är det dags för Härjedalens kommuns miljöpris för som det heter:
”.. ett mångårigt naturvårdsarbete präglat av oräddhet och engagemang med skyddet av markvegetationen och myskoxarna i främsta rummet”. 

Det var 1971, eller ungefär samtidigt med att Nils och Ulla tog över, som det kom fem stycken myskoxar från Dovrefjell i Norge vandrande över till Sverige och gränsfjällen runt Storvigeln. En händelse som helt naturligt blev väldigt uppmärksammat då det ju inte är var dag som vår fauna tillförs en ny art och allra minst en art med anor tillbaka till istiden. Fem djur 1971 utvecklades till att börja med i snabb takt fram till i mitten av 1980-talet då hjorden var uppe i 35 djur innan den sen på grund av inavel och annat började gå åt andra hållet. Idag 2005 är hjorden en spillra blott men efter år av arbete från Nils G och andra är den i varje fall erkänd som en art i svensk fauna av myndigheterna, vilket är viktigt för möjligheterna att i framtiden rädda dess existens.


Botanisk sensation 1974 - Purpurgentiana

Vid middagstid en lördagskväll sommaren 1974 kom paret Karin och Bertil Hansson från Tullen i Fjällnäs ner till hotellet för att få träffa botanisten och föreståndaren för Botaniska Trädgården i Uppsala Örjan Nilsson, som var där för att leda en temavecka i botanik. De hade nämligen under sina vandringar i grannskapet hittat en blomma som de trots ihärdigt letande i olika floror inte lyckats artbestämma och nu ställde dom sina förhoppningar till Nilsson. Efter en beskrivning av paret kör så Nilssons inbyggda ”flora” igång och han berättar att det Hanssons beskrev kunde vara fråga om en botanisk sensation. Nämligen en art som aldrig tidigare var funnen i Sverige och den närmaste kända växtplatsen för arten ifråga fanns långt nere på den norska sydväst kusten.

Redan efter några timmar utgår i den ljumma, ljusa sommarkvällen från Fjällnäs Högfjällshotell en exekution för att utröna hur det hela förhåller sig. Med paret Hansson som guider är blomman snart återfunnen, ett bestånd på runt 20 exemplar, och Örjan Nilsson kan, inte utan en viss stolthet, till alla närvarandes beundran konstatera att han hade haft rätt. Bland flera tusen arter hade han på en enda beskrivning och den låga sannolikheten till trots klarat att ta fram rätt art, en botanisk sensation var ett faktum. Tack vare paret Hanssons intresse och kunskaper kunde man för första gången konstatera förekomsten av Purpurgentianan (Gentiána purpúrea) i svenska marker. Det var vid detta tillfälle den första nya arten som tillförts svenska floran på 30 år. Konsekvenserna lät inte vänta på sig, väl tillbaka på hotellet vankades det champagne och några dagar senare var upptäckten dokumenterad på såväl Dagens Nyheters förstasida som i svensk television.     


Fredrik och Helena tar vid där Lundhs slutar

1990 köpte paret Fredrik Öberg och Helena Åkerbrant Fjällnäs Högfjällshotell av Lundh. 1992 ansluter, efter ett kortare konkursuppehåll, Helenas syster Charlotta Andersson tillsammans med sin sambo Peter Nilsson som delägare i pensionatsverksamheten. Med detta fortsätter det påbörjade och målinriktade arbetet med att utveckla och förfina pensionatsmodellen, en förr inte alltid så väl sedd boendeform som med tiden emellertid fått ett väl så gott anseende.

2005 säljer kvartetten fastigheterna till Lars och Kristina Bertmar men fortsätter under en tid att driva verksamhet.

Fjällnäs est 1882.

Den nya ägaren, Lars Bertmar, till hotellet satsar stort efter övertagandet stort och stället rustas och byggs ut med en modern inriktning som fjällhotell och spaanläggning med internationellt snitt. Det får snart också en ny vd i Johan Bjelke tidigare vd för “Utsikten meetings” en stor hotell och konferensanläggning i Nynäshamn.

Investeringarna i anläggning rönte ganska snart uppmärksamhet, så här skriver man t.ex. på “Till fjälls” vid ett par olika tillfällen.

“Fjällnäs i toppen när New York Times utser världens mest intressanta resmål” Tidningen New York Times, listar idag de 44 resmål i världen som man inte får missa. Det nya Fjällnäs Est. 1882 kommer på sjätte plats! Utnämningen bekräftar den positiva utvecklingen i Funäsdalen, och är självklart en fin fjäder i hatten för de stora investeringar som gjorts i Fjällnäs Est. 1882 i de ansträngningar som har gjorts för att skapa en anläggning i världsklass. Nya lägenheter och rum, nyrenoverad hotellanläggning (där man månat om den unika miljön från 1882), nytt Mii Gullo Spa, nytt kapell m.m”.

“Fjällnäs fortsätter att uppmärksammas som en av världens mest spännande och intressanta hotell. Condé Nast Traveler US Edition lista för 2009 över de “hetaste” hotellen i världen plockar upp Fjällnäs Est. 1882. Då Condé Nast Traveler är den mest ansedda tidskriften i världen för hotell och resor så är detta fantastiskt. Det är framförallt ett bevis på att gästen får en personlig och unik upplevelse hos oss då journalisterna på Condé Nast Traveler alltid arbetar anonymt under sina besök”, säger Fjällnäs VD Johan Bjelke”.

Den 1 september 2010 blir Björn Mörtberg ny VD för Fjällnäs Hotell.

Säterskifte

Bolagsstugan kommer till runt 1890 och kan väl med tanke på fastighetens verksamhet betraktas som gårdens säter. Men egentligen var det så att man inte hade någon säter på fastigheten, i likhet med andra fastigheter så högt upp, utan i stället hade man i direkt anslutning en sommarladugård. Bolagsstugan tjänstgör som Fjällnäs Högfjällshotells fiske och jaktstuga.

Sitt namn har stugan fått efter sjön den ligger vid, Bolagen, en väldigt speciell sjö uppe på 900-metersnivån. Speciell på så sätt att i sjön finns en stam med röding som lättast känns igen på att den är märkvärdigt röd i köttet vilket i sin tur beror på den rika förekomsten av kräftdjur i sjön. Forskare menar dessutom att denna rödingstam har anor tillbaka till istiden, den hann helt enkelt inte undan när isen smälte ner efter den senaste istiden. Enligt beräkningar ska isen som täckte Härjedalen inte ha varit mer än i runda tal 500 meter tjock och dessutom ska den ha sluttat mot väster, avsmältningen gick snabbt och plötsligt så var rödingen isolerad. Idag är rödingen en sötvattensfisk med härstammar från ishavsrödingen.

Korta fakta

Gårdsnamn: Fjellnäs Högfjellspensionat
Fastigh.bet: Ma 2:11
Adress: Fjällnäs
Ort: Fjällnäs

Tidigare gårdsnamn:   
Hans Persas, Per-Kerstens,
Fjellnes Högfjellspensionat
och Sanatorium.
Fjällnäs Högfjällssanatorium,
Fjällnäs Fjällhotell och Turistgård m.fl

Tidigare beteckning: UC, Ma 2 och 2:1       Storlek: 3 trög (1890).

Tidigare ägare:
Hans Persson, Lars Jörgenssen Råse 1869, Jon Olofsson, P D Amnéus, Jonas Åslund 1881-1901, Stockholms Enskilda Bank 1901-1906, Konsortiet AB Fjällnäs Högfjällssanatorium 1906- till slutet av 1920-talet (Lagfart 1907-08-24). AB Odelberg & Olssons järnvaruhandel, Anders Olsson från slutet av 1920-talet – till 1933-34. Fjällnäs Högfjällshotell AB, ErikTidholm VD från 1933-34 fram till 1946. Åke Hallner 1946-1962, Carl Emil Liliewall 1962-1969, Evert Strand 1969-1971, Nils G Lundh 1971-1990, Fredrik Öberg/ Helena Åkerbrant 1990-1992, Fredrik Öberg/ Helena Åkerbrant/ Peter Nilsson/ Charlotta Andersson 1992- 2005

 Källor:

• Kyrkböcker och folkräkningen 1890
• Mantalslängder 1930-60
• Härjedalen, ett bildverk
• Fjällnära trädgårdar ... / Ulla Rylander 1996
• Sällsamheter i Härjedalen / Lars-Göran Stenvall 1991
• Människor och minnen från Funäsdalen med omnejd / Gunnel Ledin 2003.
• Turistlandskap med kulturband / Erik J Bergström
• Svenska Turistföreningens årsbok 1931.
• Samtal med Nils G Lundh
• Härjedalsfjällen/ Peter Mosskin 1993
• Internet/ Kungliga Myntverket
• Malmagen – Fjällnäs 1975, uppsats/ Gunilla Dunfors
• Fjellnäs Högfjellspensionat och dess historia, uppsats / Jenny Falkman o Elisabeth Olsson
• Anteckningar Fredrik, Helena, Peter och Charlotta.
• Bilder från Gård o Säter Arkivet Funäsdalen