William Farup – på gott och ont.
/ Lasse Johansson

1824 – 1893

Den siste brukspatronen på Ljusnedals Bruk var i alla avseenden en man av stort format.En man som styrde Sveriges till ytan mest vidsträckta egendom på ett gammaldags och patriarkaliskt vis. Idérik, handlingskraftig med stor arbetsförmåga och inte sällan med arbetsdagar på upp emot 16 timmar. Sträng och fodrande när det gällde sitt folk, men också både gästfri och hjälpsam. Lång, kraftig och utrustad med tordönsstämma, skriver riksdagskollegan Jöns Bromée i Billsta, att han; ”.. liknade nästan sagans omskrivna bergatroll.”

Den 17/9 1855 undertecknades i Ljusnedal ett köpekontrakt som innebar att Ljusnedals Bruks vidare öde, efter ett antal växlingsrika år, hade hamnat hos två norrmän Martin Bratlie och Christian Oppegaard. Lagfartsprotokollet som utfärdades av tinget i Hede den 3/3 1856 visar emellertid att ytterligare tre norrmän ingick i ägargruppen, nämligen Hans Hagerup, Otto Farup och hans brorson William Farup. Dessa fem bildade tillsammans vad de kallade ”Ljusnedals Bruks Nya Bolag” i vilket William Farup fick ägargruppens uppdrag att ta hand om brukets ledning. Han, ensam av de nya ägarna, flyttar alltså in på Ljusnedal som förvaltare och disponent.

- Mannen i ”skottgluggen”.

De nya ägarna, ska det snart visa sig, hade stora planer. Kanske inte i första hand för Ljusnedals Bruk och dess järnbruksrörelse, utan mer för skogen och marken på detta enorma gods som omfattade i stort sett halva västra Härjedalen. Hemma i Norge var skogen på upphällningen och jordbruk har alltid varit ett stort norskt problem, men här i västra Härjedalen hade gruppen nu tänkt sig att göra stora affärer.

Den finansiella krisen i landet och konjunkturerna ute i världen gör emellertid att det inte går riktigt som de tänkt sig. Ganska snart så har deras storvulna planer omvandlats till att vara stora bekymmer och efter bara två år så är bolaget på obestånd på grund av sina stora skogs- och avverkningsinköp.

Konjunkturerna ville inte svänga och bolagets två stora problem, de finansiella och problemen med transporter av virket och malmprodukter, verkade vara mer svårlösta än vad man räknat med. Inkomsterna av malmhanteringen blir allt mer marginella ju längre tiden går. På jordbrukssidan står visserligen ett mejeri klart 1860, men inte heller detta genererar några avgörande inkomster och räntabiliteten på skogen är helt enkelt för dålig för att ensamt klara av att bära bolaget.

Det är William Farup på plats i Ljusnedal som får ta stötarna och det är i mångt och mycket tack vare hans sinne för affärer och hans envishet som man hjälpligt lyckas hålla skutan flytande. Dock är det ofta med hjälp av pengar ur sin egen ficka, som han i efterhand sen får kräva sina kompanjoner på och snart nog tycks även han börja misströsta. Helst av allt verkar det som om Farup vill dra sig ur alla besvärligheter genom en så fördelaktig försäljning som möjligt och försök saknas inte.

 - Affärsmannen – med de ”svindlande” affärerna?

1860 berättar han i ett brev för en av sina kompanjoner om hur han besökt Söderhamn och där träffat en grosshandlare Schwan, delägare i Stockholms-firman Schön & Co, som var spekulant på deras skogar och avverkningskontrakt. Farup berättar att han begärt 500 000 rdr. Var av 250 000 kontant och 250 000 som aktier i ett nytt bolag som skulle fortsätta satsa på skogsexploatering. Det hela går i stöpet som det så ofta gör när man försöker äta kakan och ändå ha den kvar.

En annan gång, 1864, driver han förhandlingar i Göteborg, nu med en gross-handlare Reis som bolagets ombud. Den här gången menade Farup att en miljon rdr. borde vara rätt pris, men lämnade samtidigt en brasklapp om att han kunde tänka sig att i nödfall acceptera ner till 600 000. Inte heller nu blev det någon affär, förmodligen hade han den även här gången varit för girig.

- Ensam är stark.

Skam den som ger sig, Farup gjorde det i varje fall inte, utan sommaren 1865 genomför han en så affär som visar att hans sinne för affärer trots allt finns där:

*… han köper, med sin bror Ottos medgivande, ut de tre övriga intressenterna i Ljusnedals Bruks Nya Bolag.
*… han säljer på egen hand rubb och stubb, Ljusnedals bruk och skogsarrendena i Hede, Viken, Långå och Råndalen  till James Dickson & Co. och återköper sedan Ljusnedals bruk för egen räkning.

Av ett brev till advokat H. Gram i Kristiania (Oslo) i slutet av 1865 framgår, hur Farup genomförde transaktionen:

Sedan två av delägarna i bruket, Bredesen och Hagerup, gått i konkurs och Hans Manrud övertagit Oppegaards femtedel, reste Farup till Kristiania och gjorde den 20 juli 1865 upp ett köpeavtal tillsammans med sin bror Otto där William köper de förra ägarnas 3/5 i bolaget för 191 768:80 rdr. 

Som ägare till 4/5 av bolaget och med en fullmakt för broder Ottos femtedel fortsatte han så resan till Göteborg där han den 25 juli sålde Ljusnedals bruk, de tidigare nämnda avverkningsrätterna och allting annat, till Oscar Dickson för 450 000 rdr. Dock, som det ska visa sig, med ett förbehåll. Nämligen att han ensam ska få återköpa själva bruket för 100 000 rdr. För Dickson var ju bruket ointressant, däremot var han desto mer angelägen att komma i besittning av bolagets avverkningsrätter, så Farup får sin uppgörelse, med förbehåll och allt.

Trots att Otto Farup lämnat sin bror William fullmakt till försäljningen var han inte odelat positiv till affären. Men sedan William visat honom, att efter det att bolagets skulder på 70 á 80 tusen reglerats, så fick han i kontanter för sin femtedel hela 85 815 rdr. Något som han borde ha varit nöjd med, om man be-tänker vilka alternativen var.

Men ett par frågor inställer sig - Otto hade alltså skrivet under en fullmakt för affären, men kände han till Williams planer på att omgående återköpa bruket för egen räkning? Vad var syftet med att först sälja bruket och sedan återköpa det, var det för att lura Otto att sälja? Alltnog, vi skriver 1865 och William Farup är nu ensam ägare till Ljusnedals bruk!

- Farup, torparna och röjselrätten.

När Ljusnedals Bruk en gång i tiden, 1686, öppnade sin första gruva kom det folk dit från alla håll för att söka arbete. För att klara av inkvarterings- och försörjningsproblemen som följde så löste bruksledningen så småningom in ett fäbodområde av Funäsdalens byamän, Vallarna, som det hette på den tiden. Där fick arbetarna sedan själva bygga upp sina torp och rätten till dem delades med 2/3-delar till arbetaren och 1/3 del till bruket. Den sista tredjedelen innehade alltså bruket för markupplåtelsen och den disponerade arbetaren med s.k. ”röjselrätt”, vilken innebar vissa arbetsförpliktelser mot Jernbruket. Den blev också rättsligt befäst efter beslut i Bergs tingsrätt i juli 1776.

I det stora hela ett system som tycks ha fungerat, även om det förekom en del tvister emellanåt som måste lösas av rättsväsendet. Men med Farups tillträde som disponent så började det att knaka i fogarna. Han började direkt efter det att han satt sig i diponentstolen med att ”höja hyran” och snart hade han fördubblat antalet plikttimmar, vilket innebar att varje torpare skulle göra 40 dagsverken, á 14-16 timmar, för stughyra på ett hus som de själva byggt. Därutöver skulle de göra ett obestämt antal dagsverken till ersättningen 50 öre per dag. En ersättning som kan ställas mot att mjölet, som man ju måste köpa, på den här tiden kostade 30 öre per kilo.

Torparna tyckte det gick för långt och det faktum att de hade sin röjselrätt och därmed inte ansåg sig vara livegna, bara nästan, gjorde att de vågade ta upp striden. Man åberopade ovan nämnda beslut i Bergs Tingsrätt, ett beslut som för övrigt förnyats vid Lagtima Bergs Tinget 1829. Bägge dessa beslut 1776 och 1829 menade torparna, handlade om driften av järnbruket, ”arbetsförpliktelser mot jernbruket”, och var beslut som inte gällde för jordbruksarbetet vid Bruksgården som blivit allt vanligare på ordersedlarna efter Farups intåg.

Ordersedlarna talar sitt tydliga språk och visar dessutom på de motsättningar som växte sig allt starkare, här nedan några exempel hämtade från en artikel av Per O. Norberg i ÖP 19/7 1953:

Den 15 maj 1858 lyder ordersedeln: ” För utförandet av arbete vid
Bruket nukommande vecka uppbudes följande åboer.” Sedan följer  
en uppräkning av 5 namn, som skall hålla 7 karlar och så följer:

” Härmed underrättas, att några mindre försigkommna, och odugliga  
   unga ej tages för goda, utan är meningen att få fullt arbetsfördt   
  manskap, då ordres om arbete gives.”

Framme vid den 17 september 1860 tycks även unga pojkar duga när han ger order om att 42 man och 7 pojkar ska infinna sig dels vid gruvan, 16 män och 1 pojke, de övriga vid Bruksgården - ordern avslutas sedan med:

” Samtliga torpare åtvarnas för att icke efterkomma denna order, då sådant vill ha samma påföljd som förut brukligt varit, det de vilja bli debiterade 50 öre för varje bristande dagsverke, om ingen fullt giltig orsak finnes för uteblivandet. Ytterligare tillsäges Olof Hansson att i Berg med 2 dragare afhämta korn samt hålla en man vid gruvan. Berglund torde nästa vecka nedkomma för att snickra”.

En annan anledning till att Farup arbetar så idogt för att få ett slut på röjselrätten, för det var väl ändå det som det hela handlade om, var säkert att torparnas rättigheter ställt till problem för honom när han försökt avyttra egendomen. Han nämner det t.ex. i brevet till advokat Gram (se ovan) där han menar att det faktiskt fanns ytterligare skäl till att Dickson lät honom köpa Ljusnedal till ett så bra pris, nämligen i meningen där han skriver ”.. att det var så gott som osäljbart, så länge äganderätten till själva jorden är beroende av rättgång”.

Farup var ändå skepparen på skutan och ville som sådan ha kontrollen, en egenskap som lyser igenom på en rad områden. Inte minst i anslutning till hans affär med Dickson, där det väl är frågan om han inte till och med lurade sin egen bror. Så tingsbesluten som slog fast torparnas rätt och kostnaderna han drog på sig för detta eviga processande hindrade inte honom att fortsätter på den inslagna vägen. Han arbetade envist vidare med att bearbeta myndigheterna för sin sak, genom brev, kontakter och uppvaktningar och i en skrivelse till Kammarkollegium, av den 14 april 1868, bestrider han så slutligen lagligheten i bergstingsrättens resolution och menar att denna kränker bruksägarens rätt till torpen.

Farup med sitt rättegångbiträde borgmästare Rosén i Östersund och torparnas talesman Per Norberg möts i rätten, men hur ivrigt Per än strider för torparnas sak så går det inte deras väg denna gång. Utan med ledning av kammarkollegiums beslut av den 8/2 1869, beslutade istället Kunglig Befallningshavare att tillerkänna ägaren av Ljusnedals Bruk besittningsrätten till;

” .. allmänningen med samtliga därpå befintliga torp
såsom en Brukets tillhörighet och med all den rätt
besittningen av kronohemman medför.”

 - Vräkningar och emigration.

Med detta beslut i ryggen var det dags för Farup att visa sin makt. I december 1969 låter han säga upp drygt 20-talet torpare med Norbergs i spetsen, som med sina insatser från både fadern och sonens kommit att symboliserar torparnas motståndskamp. Motivationen från Farups sida är att han själv vill utnyttja torpen till kommande sommar. Nu har han bråttom, men ger ändå torparna (för laglighetens skull) en möjlighet att skriva ett kontrakt, på hans villkor och med hot om vräkning, om nyttjanderätt till de torp som dom byggt upp. Helt naturligt är det ingen som skriver på.

I januari 1870 ansöker han så om handräckning för att vräka torparna, men får då beskedet att detta inte kan bifallas med mindre än att ”laga fardag” iakttas, vilket skulle innebära att han inte kunde verkställa vräkningen förrän tidigast 14 mars 1871.

Nu tycks dock otåligheten och Farupska sinnet ta ut sin rätt, för enligt vad Per Norbergs son senare berättar så lät han, högst egenmäktigt, sina hantlangare: ”.. mitt i vintern slå ut dörrar och fönster” så familjerna bara hade att ge sig iväg. En maktfullkomlighet och ett tillvägagångssätt som talade sitt tydliga språk och som på sikt ledde till att brukssamhället mer eller mindre avfolkades. En del flyttade till Flon, Funäsdalen eller andra ställen utanför Farups domäner. Väldigt många valde att emigrera till det stora landet i väster, enligt en undersökning som kyrkoherde George Granberg senare gjorde var det hela 74 personer, och motiveringen var att de inte ville gå som dagsverkare åt Farup.

- Järnbruksdirektören som lägger ner en tvåhundraårig verksamhet.

När Farup tillträder har redan den stora järnbruksdöden härjat ett tag i landet. Privilegietvånget och bergkollegium är borta (1857) och inte minst den besvärliga omställningen från reglerad folknäring med vidhängande privilegier till bolags-näring var en av de återkommande anledningarna till många av dessa nedläggning- ar. Även Ljusnedal brottas med problem, främst var det svårigheten att finna tillräckligt med malm för att fortsätta verksamheten, men också att få tag i bra smeder och kanske än värre att få dem att stanna kvar.

I ett försök att komma till rätta med malmbristen anställer Farup 1859 torparen Ahlness i Funäsdalen för att söka efter nya ”jernmalmsanledningar” inom en radie på 2 1/2 mil från bruket. Men åtgärden tycks inte ha givet något resultat. Järnhanteringen fortsatte visserligen och man genomförde till och med vissa moderniseringar. Den största av dessa kom när man ersatte den tidigare tysk-smideshärden med en ny kolbesparande härd av typ Franche-Comté.

Verksamheten gick trots detta hela tiden dåligt och när Röros 1877 så får järnväg och konkurrenssituationen därmed försämras ytterligare bestämmer sig Farup för att lägga ner själva gruvdriften. Stångjärnssmidet fortsätter dock ytterligare ett par år men läggs även det ner 1879 och därmed går Ljusnedals malmepok i graven.

Som en final skriver Farup till bergmästaren den 14/3 1879;

” De svåra kommunikationerna, varunder Ljusnedals Bruk alltider lidit, hava gjort att detta bruk aldrig kunnat med fördel drivas och då nu större delen av Rikets övriga järnbruk blivit försedda med tidsenliga kommunikationer, som i så hög grad upphulpit deras produktionsförmåga och för tiden intet hopp är, att sådant även skall kunna komma denna ort i det bortglömda Härjedalen till del, så att konkurrens med andra bruk kan möjliggöras, så har jag från och med 1:sta Nov. 1877 nödgats nedlägga de under Ljusnedals Bruk inmutade gruvor och anmäler härmed att desamma övergivas.”

 - Byggmästaren och innovatören.

Betesmarkerna på den 111 000 tunnland stora allmänningen, som var knuten till bruket, hade i alla tider gjort att bruksbefolkningen kunnat hålla kreatur och därmed även under ”svårtider” hjälpligt kunnat klara sin försörjning. När nu Farup lade ner det sista av malmhanteringen så var det för att ägna hela sin kraft åt det jord- och skogsbruk som han var mera intresserad av. De gamla bruksarbetarna, som var kvar, blev nu statare eller torpare under bruket.  

Han byggde om den gamla bruksgården till en herrgård, som stod klar 1858, ett ståtligt chateau med såväl vattenkonst som stor trädgård. Han lät bygga länets första mejeri. Han lät bygga en vattenledning från Tefsjön ner till Ljusnedal och herrgården, en ledning som lär ha bestått av järnrör och från denna drog han in vatten i byggnaderna och anlade ett bevattningssystem för trädgårdsodlingen. En vattenledning som lär ha kostat honom 11 000 kronor att anlägga och när den var klar ska han ha varit så belåten att han lät slakta en oxe och bjuda alla som varit med och arbetet på ett stort kalas – där det nog också bjöds på en hel del brännvin.

Han byggde upp herrgårdens säter, Backvallen och byggde väg (12 km) fram till denna, i Bruksvallarna byggdes en stor ladugård och från Ljusnedal till denna likaså en väg (17 km). I ladugården på Bruksgården höll han 20-talet hästar och en hel del kor, dock inte ”sinkor” eller ungnöt som konsekvent skickades till ladugården i Bruksvallarna. Han höll höns och duvor och var vidare intresserad av svinskötsel och hade på bruksgården ett svinhus med flera djur. Arbetsstyrkan uppgick i vanliga fall till 20-30 man och vid slåtter 60-70.

Han lät också iordningställa väldiga arealer, dikade och dränerade. Startade nyodlingar, genomförde myrodlingsförsök och röjde skogsslåtter. Myrodling som han för övrigt propagerade livlig för och han skrev även en skrift i ämnet 1869, vilket föranledde Hushållningssällskapet att titta närmare på försöken. Växelbruk, jordbruksmaskiner och grödor som ärtor var andra nymodigheter som han införde i västra Härjedalens hårda klimatzon. Han var över huvud taget mycket intresserad av förnyelse, förbättring och förändring inom jordbruket och förmodligen en mycket passande ordförande för Hede kretsavdelning av Jämtlands Läns Hushållningssällskap, en post som han hade under många år.

- Jägaren och friluftmänniskan.

I varje fall under unga år verkar Farup ha varit en inbiten jägare och frilufts- människa, av olika uppgifter att döma, och som sådan borde han ha trivts i den härjedalska fjällvärlden. I ett brev till grosshandlare Oscar Dickson i Göteborg berättar han 1866 att på hans ägor står det 80-100 älgar och 20-40 björnar.

”Den ymniga tillgången på elg och björn i dessa trakter och deraf stegrande jaktifver har bestämt mig för att anskaffa ett bättre gevär. Jagten försiggår mest på fjellen, der djuren fällas på 400 á 500 alnars håll”.

Han hade också tama örnar och berguvar, som han sedermera skänkte till Skansen i Stockholm. En berguv hade han köpt söderifrån och den användes vid jakt på kråkor och skator. Den var så tam och väldresserad att den självmant kom ut ur buren lät binda sig och tog plats på jägmästare Grönkvist axel. Då man skulle jaga band man helt enkelt fast uven vid en lämplig påle i närheten av en lada försedd med skottgluggar. Därifrån sköt man, vanligen Farup själv och jägmästare Grönkvist, sedan fåglarna som samlades kring sin ”dödsfiende” uven och för varje fågel som föll så lär uven, enligt vad Grönkvist berättat, ha gjort ett högt hopp, slagit med vingarna och skrockat av förtjusning.

Han engagerade sig också som ombud för Svenska Turistföreningen, strax efter det att STF bildats 1885, visserligen kanske mer som kontaktperson, men ändå. Noterbart är dock att han inte var betalande medlem i organisationen.

- Landstingsmannen och riksdagsmannen.

Farup var medlem av landstinget i Jämtlands län under en rad av år fram till och med 1888 och var dess vice ordförande 1877 och perioden 1882-1888. Som landstingsman kämpade han för Härjedalen och enligt hans mening dess undan- skjutna intressen med stor intensitet. Han var vidare riksdagsman i andra kammaren under åren 1876-1878 för Jämtlands södra domsagas valkrets och 1882-1890 för Härjedalens domsagas valkrets.

Partimässigt tillhörde han Lantmannapartiet, men var väl aldrig direkt någon partiman utan valde oftast att gå sina egna vägar. Ett partival som kan förvåna något eftersom partiet låg långt till vänster i den dåtida svenska politiken. En grupp som var både reformvänliga och drev långtgående krav på en rösträttsreform och en försonlig unionspolitik, men i och för sig också ett parti som gick in för att hålla nere statens utgifter och som ville avskaffa grundskatterna.

I 1880-talets tullstrider befann sig Farup givetvis bland frihandelsanhängarna. Inte minst mot bakgrund av hans egna intressen och att folket i hans valkrets måste täcka hela sitt spannmålsbehov genom import från Norge. Den dag då tullar åter kom att läggas på de viktigaste livsmedlen betraktade han i ett uttalande 1855 som; ”en märkesdag av högst bedrövlig betydelse.”

Norrmannen Farup i Sveriges riksdag kraftig, vältalig och myndig och som dess-utom var ägare till landets största lantegendom – ”Skall en sådan där komma här och komma”. Man får inte glömma att Sverige under större delen av 1800-talet befann sig i union med Norge, en union som i varje fall inte norrmännen var så särskilt trakterade av liksom många på den svenska sidan, de så kallade ”norsk-ätarna”. Saker som med största säkerhet låg den storväxte norrmannen i fatet.

Farup lade under sina 12 år i riksdagen mycket kraft på att hävda hemmapro-vinsens intressen. Vid sin debut 1876 hann han knappt innanför riksdagens dörrar förrän han inkom med en motion för att försöka få till stånd en förbättring av Norrlands järnvägs- och landsvägsnät i allmänhet och Härjedalens i synnerhet. Vad det gällde hans krav på en järnväg genom Härjedalen (Hudiksvall - Röros) hade han inte ens medhåll från övriga på jämtlandsbänken, som helt naturligt såg en sådan dragning som ett hot mot sina egna intressen.

Fortsättningsvis inkom han gång efter gång med motioner rörande skogen och skogsindustrin. Han var stor motståndare till kontrakt med 50-åriga upplåtelser och utan inskränkningar av vilka dimensioner man fick avverka och protesterade också mot bolagens möjligheter till hemmansförvärv. Han hävdade ständigt meningen att bönderna själva skulle äga sin skog och sina hemman. Om skogsbolagen skulle få fortsätta att tillskansa sig privat egendom, ansåg Farup att det inte vore långt kvar till att Härjedalen förvandlades till ett nytt Irland. Irland, där engelska industrimän snott åt sig enskildas ägor på ett otillbörligt sätt.

Vidare återkom han om och om igen till frågan om beskattningen av avverkad skog. Skatt, menade han, skulle givetvis erläggas där man avverkade skogen och inte där man förädlade den eller där köparna var bosatta. En sådan ordning skulle bara innebära att man utarmade skogtrakter. Hans stora engagemang kom, om inget annat, till synes i riksdagens protokoll där ju varje uttalat ord finns dokumenterat, men tyvärr så kröntes hans ansträngningar sällan av någon större framgång.

- Farup och samerna.

Han ägnade också mycket tid åt frågor som rörde samerna och renbetet. I mitten av 1800-talet hade avvittringen skapat en situation i frågan som i princip var ohållbar. Samerna hade under processen blivit av med större delen av sin urgamla rätt till vinterbeten i låglandet. Man hade genom lagar och förordningar helt enkelt förbigått samernas krav och behov vad gällde renbetet och det på ett sådant sätt att möjligheterna att bedriva renskötsel reducerats avsevärt, för att inte säga näst intill omintetgjorts.

” Det är uppenbart..”, skriver Per Nilsson Tanner i en kulturartikel 1962, ” .. att den lapska befolkningen inte fick tillfälle att göra sig hörd vid avvittringens genomförande, vilket framgår av att överdirektören för lantmäteriet under en tjänsteresa 1850 kraftigt påtalade förhållandena och ansåg att hatet, som började spira mellan lappar och nybyggare, påminde om de förhållanden som rådde i Afrika och Amerika mellan kolonister och svarta, respektive indianer.”

Samerna stod vid, vad de ansåg, var deras rätt och lät renarna även fortsätt-ningsvis beta i skogslandskapet. Om detta sen enbart gällde samerna och deras renar är väl frågan, många menar att det kanske i än högre utsträckning var de renägade böndernas djur som på detta sätt kom att driva saken till sin spets. Hur det nu än var, Farup som lagt om driften vid bruket till boskapsskötsel hävdade sin rätt och menade att han behövde allt sitt bete för att klara sitt. Hans marker ”översvämmades” emellertid av renar och grödor, mosstag och områden med det eftertraktade fodret renlav förstördes.

I artikeln, ”Det stora renkriget i Härjedalen”, av Erik Berg från 1950 berättar en av Farups anställda:

”Det är ingen, som inte varit med på den tiden, som kan föreställa sig, hur det såg ut på Farups marker, när renarna kom. Överallt var de i sådana mängder, att jag trodde att alla Sveriges och Norges renar sökt sig hit och halvvilda var de så det var omöjligt att hålla ordning på dem”.

Till att börja med försökte Farup, enligt samma artikel, göra upp i godo med samerna och att få dem att driva bort sina renar från hans ägor, men de vägrade. Han ska till och med ha gått så långt att han vid ett möte erbjöd sig att för egna pengar köpa nya tamrenar från Västerbotten i stället för de halvt förvildade de då hade och som var en del av problemet, men samerna vägrade återigen att gå med på hans förslag.

Vidare beskrivs det hur han resolut försökte att jaga bort renarna, hur man tog fast en del som man antingen lät ägarna lösa ut eller använde som bevismaterial, Farup lät nämligen stämma såväl samer som renägande bönder och med det följde både många, långa och uppslitande processer. Ett tillvägagångssätt som ledde till än mer förbittring och osämja.

Så riksdagsman han var, så tog han upp saken i riksdagen för att försöka få till stånd en ändring av lagar och förordningar. Som ledamot av den kommitté som 1882 skulle utarbeta ett nytt lagförslag i lappfrågan, anmälde han tidigt sin avvikande uppfattning. Och när man 1886 skulle anta lapplagen stred han tappert i riksdagsdebatten, i det att han menade att det liggande förslaget inte var någonting annat än ett utslag av, som han uttryckte det: ”.. sjuklig filantropi och undfallenhet”.

På länsnivån, som han livligt uppvaktade, var han en så flitig, och ibland ”besvärlig kund” att landshövdingen, friherre Ericson, till slut fann för gott att kalla till sig honom för en genomgång. Det hade nämligen gått så långt att han nu även stod i direkt konflikt med myndigheterna och landshövdingen var angelägen om att finna någon form av lösning. Man hade dessutom upptäckt vilken fadäs man gjort vid avvittringen och var väldigt intresserade av att finna en lösning. Som en utväg erbjöd man sig 1888 att köpa hela Ljusnedal, utan inventarier, av Farup för en summa om 250 000 kronor. En sådan lösning skulle dels rätta till, om inte helt så i varje fall till viss del, problemet med renbetet i västra Härjedalen och dels skulle man få slut på dessa eviga krav, processer och motsättningar.

Farup ansåg sig dock inte kunna anta budet, bland annat med hänvisning till att summan inte ens motsvarade skogens värde och dessutom hade han själva lagt ner runt 70 000 bara i byggnader. Plus allting annat som han förändrat och förbättrat. Så trots att alla konflikter och processer nu började tära på den styvnackade brukspatronens krafter så skulle det komma att bli ytterligare ett kapitel i denna redan långa och segslitna thrillern. Mötet med den kloke och besinningsfulle landshövdingen lär ha slutat med att Farup frankt konstaterat att om ingenting annat hjälpte, så skulle han minsann med våld befria sig från de renar, som inkräktade på hans marker. Varpå landshövdingen harmset lär ha påpekat att det minsann inte var i överensstämmande med svensk lag att själv skipa rätt. 

- ”Den stora kulturstriden i västra Härjedalen”.

I stället för att lyssna och ta varning av landshövdingens ord åkte så Farup hem till sitt Ljusnedal och inköpte ett parti mausergevär från Röros. Gevär som han satte i händerna på sina underlydande och gav dem order att skjuta de renar som kom in på hans marker och snart låg det döda renar lite varstans. Ett beslut som skulle visa sig få konsekvenser, som säker inte ens Farup hade räknat med. Redan innan ekot av de första skotten lagt sig så hade nämligen konflikten i det avlägsna lilla landskapet blivit till en riksangelägenhet av sällan skådat format.

I riksdagen lämnade major Claes Adelsköld in en motion som tog upp, det han kallade, stråtröveriet och laglösheten i landskapet, varpå helt naturligt följde en rad hetsiga diskussioner i kammaren mellan honom och Farup. En svärm av journalister blandade sig i leken, inte minst uppmärksammas polemiken mellan Dagens Nyheters utsände Gustaf af Geijerstam och Aftonbladets skiftställare Jonas Stadling. DN och Geijerstam som driver Farups linje och Stadling som sökte upp arrendatorer och samer för att få deras syn på saken.

Som grädde på moset målar så lappkännaren Johan Tirén den sedermera så om-talade målningen ”Skjutna renar”. En målning som i sig var en bitter anklagelse mot Farup och som fick sin plats i riksdagens korridorer. En placering som inne-bar att Farup måste passera tavlan dagligen när han var på ”jobbet” och det be-rättas att han stannat upp en smula konfunderad inför konstverket och tyst mumlat i skägget; ”Fördömt fin målning egentligen!”.

Man det hela blev trots allt som ofta under upphetsade förhållande mest en massa överdrifter och lösa rykten som florerade. Men också artiklar som väckte uppmärksamhet över hela riket och på sitt sätt förde upp renbetesfrågan på agendan på ett sätt som säkert inte upphovsmannen var speciellt nöjd med. Emellertid det hela kom för eftervärlden att gå till historien under benämningen ”Den stora kulturstriden i västra Härjedalen”.

- Han kom, han sågs och hördes, men hur blev det med segern?

Efter nästan 20 års stridigheter med torpare och samerna, för att inte säga ett liv med ständigt återkommande konflikter och processer, tacklade Farup av mer och mer. Han talade allt oftare om hur alla var emot honom, men innan dess har han som en ”slagen” man lämnat sina politiska uppdrag i riksdagen 1890. En sorti som även den på ett sätt kom att bli ett bakslag för honom i det att hans efterträdare på posten blev ingen mindre än hans värste antagonist på hemmaplan Per Norberg från Bruksvallarna, mannen som i många år och i många processer varit torparnas och senare även samernas talesman mot Farup.

I maj 1893 går William Farup så ur tiden hemma på Ljusnedals Herrgård. Två månader senare säljs sterbhuset Ljusnedals Bruk till Kronan för 210 500 kronor, nästan 40 000 mindre än vad Farup varit bjuden 5 år tidigare.

Torparna får ärftliga arrendekontrakt på sina gårdar och liksom inte det vore nog så blir det på så sätt de som kan skörda resultatet av allt det arbete Farup lagt ner på att förbättra förutsättningarna för boskapsskötseln i området. Som än mer ”lök på laxen”, antar riksdagen 1898 dessutom en ny renbeteslag som upphöjer sedvanerätten till lag och det Farupska godset används av staten till stor del för att reglera samernas ”förluster” i anslutning till avvittringen och laga skifte.

Många av byggnaderna på den stolta herrgården rivs eller görs om och den 21 mars 1937 brinner slutligen själva herrgårdsbyggnaden ner till grunden och med den försvinner ett av de verkliga minnesmärkena över Farup och Ljusnedals storhetstid.

- Bilaga 1: Privatpersonen William Farup och hans familj:

William Farup, född 26/3 1824 på egendomen Tronstad, Hurums församling i Buskeruds amt i Norge, med danskt påbrå. Föräldrarna var godsägare Ole Farup och Marthe Kristine Thrane.  Utbildad till ingenjör och civilingenjör (1862) i bl.a. Tyskland. William Farup avlider den 4 maj 1893 i Ljusnedals Bruksförsamling

Gift 12 aug 1856 på byn Fet, Norge med sin dubbelkusin Kajse Louise Sörensen, född 1/1 1827 i Fet. Dotter till förvaltaren Peder Holter Sörensen (Farup) och Marie (Maren) Magdalena Thrane. Kajse avlidwe 14/6 1864 på Ljusnedal.

Paret får 6 barn av vilka bara tre uppnår mogen ålder:

- Martina, född 11/10 1857, död 1/2 1858.
- Martina, född 23/1 1859, död 24/3 1859.
- Ole, född 1/1 1860, död 3/4 1860.
- Jens Olof Dal, född 18/2 1861. Tvilling med Maria. Inspektor och sedermera godsägare i Molkum. Gift med Erika Lönnrot. Död i Molkum  18/3 1924.
- Maria Magdalena Trane, född 1861. Gift 27/12-1897 med Kronolänsman Göran Algot Helander f. 1861 Härna socken Elfsborgs län. Verksam i Ljusnedal och tidigare i Brunflo. Deras förstfödda hette Ebba Saga Lovisa f 3/10-99. Död i Nälden 14/3 1915.
- William, född 27/3 1862. Student och folkskollärare. Ogift. Död i Lesjöfors 6/5 1917.

Farup gifter om sig 2 november 1865 i Östersunds stadsförsamling med Erika Maria Staaf, född 21/4 1829 i Rödöns socken Jämtland. Dotter till prosten Per Staaff och Anna Johanna Wagelin. Syster till den sista brukspredikanten på Ljusnedal Olof Abraham Staaf, som sedermera flyttar till Offerdal. William överlever även sin andra maka, hon dör 2/9 1888 i Ljusnedal.

De får barnen:

- Ola Lauritz, född 14/2 1866. Död 27/2 1866.
- Marta Lovisa, född 18/4 1867. Gift med doktor Fritz Schwartz (Ferral) i Wien. Död i Österrike 27/9 1934.
- Anna Kerstin Laura, född 3/5 1870. Musiklärarinna, ogift. Död i Paris 2/10 1927.

Källor: 
- Jämtland Härjedalens Historia IV
- Minnen bland fjällens viden/ G Bjelkeborn
- Ljusnedals Bruks historia/ E A Jansson
- Ljusnedalsboken
- Bruksvallsboken
- Folkbokföringen 1890.
- Kyrkböckerna.
- Svensk Biografiskt lexikon.
- Anteckningar, Martin Klockervold, feb 1990.
- Anteckningar, Erik J. Bergström.
- Artikel – En jordisk kulturkamp, aug 1962/ Per Nilsson Tanner
- Artikel – Det stora renkriget i Härjedalen ca 1950/ Erik Berg
- Artikel – Äldre tiders Ljusnedal, ÖP sept. 1953/ Per O. Norberg.
- Artikel – Hos patron Farup på Ljusnedal, ÖP 20/9 1922 sig,Naf.